OpinionInnan vi pekar ut gangsterrappen borde vi ta oss en titt på våra utsatta områden

18 februari 2021

I samband med den svenska rapparens Yasins häktning vid nyårsnatten, inleddes årets första kulturdebatt. För en kort stund lades coronadiskussionerna åt sidan när svensk gangsterrap pekades ut som samhällets nya virus. Även om jag kan hålla med om att gangsterrappens problematiska inslag är värda att lyfta i samtal med unga så är det en verklighetsförenkling att peka ut den som en inkörsport till den befintliga ungdomskriminaliteten. Politikers letande efter syndabockar till ökat ungdomsvåld och drogkonsumtion återfinns redan på 40-talet då jazzmusik ansågs omoralisk. På 70-talet uppmanades unga hålla sig borta från rockmusik och under tidigt 00-tal var det actionspel som Counterstrike och Grand Theft Auto som var de stora bovarna. 

Gangsterrapmoralisterna har i sin tur mötts av debattörer som betonar vikten av att diskutera hela orsaksbilden. I en komplex fråga som ungdomskriminalitet är det flera olika faktorer som samspelar och påverkar en individs framtid. Bristande socioekonomiska förhållanden och/eller tolerans för våld och droger i den närmaste vänskapskretsen är bara några exempel.

Även om det kan argumenteras för att en ungdom inte blir kriminell enbart av att lyssna på gangsterrap så lyfter debatten dock en viktig poäng som förtjänar att diskuteras vidare – vikten av förebilder i det verkliga livet.

Att från barnsben se personer som delar ens bakgrund och som kommer från det egna närområdet, representeras i olika yrken, miljöer och sammanhang är oerhört viktigt för den egna självbilden. Unga bör tidigt få veta vilka möjligheter de har och känna att vuxna runtomkring dem stöttar dem på vägen dit. Även fast jag och flera av mina vänner lyssnade på gangsterrapparna Tupac, 50-cent och Kendrick Lamar när vi växte upp så hade de flesta av oss lyckligtvis tillräckligt många vuxna runt omkring oss vars liv vittnade för att det fanns mer i livet än pengar, droger och kriminalitet.

Möter unga tillräckligt många förebilder från sina hemorter? Upplever de att familjen och övriga vuxna tror på deras förmågor?

I veckan som gått har jag och mina klasskamrater på masterprogrammet Leadership For Sustainability fördjupat oss i frågan om förebilder ur ett utbildningsperspektiv. Forskning visar att unga som växer upp kring akademiker är mer benägna att själva skaffa sig en högre utbildning. I en rapport från The Global Village framkom det att endast 16% av de vuxna i Sveriges mest utsatta områden hade en eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) jämfört med Sveriges nationella genomsnitt på 28%. Föreställ dig att du växer upp i en ort där du aldrig haft förväntningar på dig att studera vidare då ingen i din närhet har gjort det. Hur skulle det ha påverkat din självbild?

Ett sätt att bemöta detta skulle kunna vara att främja en tidig kontakt mellan universiteten och högstadieskolorna. På så sätt skulle universitetsstudenter kunna besöka högstadieskolor i sina hemtrakter för att inspirera och diskutera olika yrkesmöjligheter med eleverna. Dessa möten skulle även kunna introducera mindre kända karriärvägar. Hur många högstadieelever vet exempelvis vad paleontologi eller neurovetenskap är för något?

Innan vi pekar ut gangsterrappen som Sveriges nya samhällsvirus så kanske vi borde ta oss en titt in i våra särskilt utsatta områden och fundera kring vilka miljöer våra ungdomar växer upp i. Möter de tillräckligt många förebilder från sina hemorter? Får de tillräckligt mycket stöd i vardagen? Upplever de att familjen och övriga vuxna i samhället tror på deras förmågor? Får de tillräckligt mycket vägledning från tidig ålder för att veta hur en förbereder sig på bästa sätt för att kunna studera vidare?

Alla unga förtjänar att dagligen påminnas om hur det finns mer i livet än pengar, droger och kriminalitet!

Donna-Maria Maalouf
motdrag@unf.se