Något av det svåraste för en kvinna som försöker ta sig ur en destruktiv relation är att prata om den egna skulden och skammen. Rädslan för att dömas som en dålig person, att ses som svag av andra eller få bekräftat att man har gjort sig förtjänt av våldet är ibland så förlamande att många väljer att stanna kvar i dåliga relationer.
Att vara medberoende till någon innebär inte bara att titta bort när de missbrukar, släta över deras dåliga beteende eller ljuga för deras skull. En lika stor del handlar om att delta i deras destruktivitet. Att gå emellan när han börjar jobba upp sig och skälla på barnen.
Man tar till sig en bråkdel, eller mer, av deras destruktivitet för att kunna hantera situationen.
Att själv ta över skällandet för att skydda barnen och avleda sin partners ilska – det är också ett sätt att vara medberoende. Helt enkelt – man tar till sig en bråkdel, eller mer, av deras destruktivitet för att kunna hantera situationen. Just därför är det så svårt att prata om.
För missbruk och våld i nära relationer, där både barn och partner råkar illa ut, går ofta hand i hand. Det är till exempel inte ovanligt att börja dricka själv med sin våldsamma partner, bara för att hantera situationen.
Man blir en sämre person av att vara tillsammans med någon med missbruksproblem eller med någon som är våldsam. Inte för att man i sig är en dålig person, utan för att man blir sämre av att behöva relatera till någon som beter sig fullständigt galet hela tiden.
Och det ligger i våldsutövarens intresse att hålla fast vid sitt offer genom att få dem att känna sig lika usla som våldsutövaren själv vet att han innerst inne är.