Vandel blev lite oväntat höstens trendord. Det betyder uppträdande eller livsföring och känns som hämtat från en svunnen tid, halvt glömd och saknad av ingen. En tid då missbrukare och andra socialt utsatta personer bestraffades snarare än behandlades. En tid då alkoholmissbruk sågs som frukten av svag karaktär, dålig moral och asocialt beteende.
Anledningen till det plötsliga uppsvinget för det antikverade ordet är Tidöavtalet, som presenterades i mitten av oktober. Avtalet innehåller Moderaternas, Kristdemokraternas, Liberalernas och Sverigedemokraternas gemensamma överenskommelse för Sverige. Där står det att man vill utreda möjligheten att utvisa personer med utländsk bakgrund på grund av ”bristande vandel” som bland annat exemplifieras med missbruk, asocialt beteende och prostitution.
Missbruk, prostitution och det som benämns som ”asocialt beteende” hänger ofta samman med ekonomisk och social utsatthet samt psykisk sjukdom.
Det här väcker många frågor.
Är det rätt att man ska kunna utvisas för sjukdom? Hur ska någons vandel kontrolleras i ett demokratiskt samhälle? Kommer det ”asociala beteendet” hos utsatta grupper öka eller minska av det här latenta utvisningshotet? Kommer människor känna sig mer eller mindre som en del av samhället?
Hur påverkar det synen på missbruk att ledande politiker benämner det som bristande vandel? Kommer det bli lättare eller svårare att söka hjälp?
Den här skrivningen i Tidöavtalet har utlöst kraftfulla varningar från dem som arbetar inom missbruksvård och psykiatrin. Många personer som flytt bär på trauman som ökar förekomsten av missbruk och psykisk ohälsa. Allvarligt sjuka personer riskerar att fara illa. Det enda som är positivt med diskussionen om vandel är att missbruksfrågor hamnar i strålkastarljuset för en stund.
Låt oss slå fast att missbruk är en fråga om sjukdom snarare än om livsstil. Och låt oss sedan prata om hur vi kan göra missbruksvården så bra som möjligt. För alla.