KrönikaMedberoende är ett jävla tillstånd

Att vara medberoende är en tuff position, och något som inte alltid syns eller pratas om. Musse Hasselvall presenterar sitt perspektiv och sina upplevelser i sin krönika.

5 maj 2022

Medberoende är ett jävla tillstånd. Det kan både gå på djupet men också krusa lätt på ytan. På djupet: i en nära relation. På ytan: genom den välbekanta känslan av betungande ansvar när någon främmande människa i lokaltrafiken inte hittar busskortet. Jag vet aldrig när det kommer över mig. Eller rättare sagt TAR över mig. 

Vad är då medberoende? Jag, och många med mig, skulle säga att medberoende är ett psykologiskt tillstånd där man tar ansvar för en annan persons ohälsosamma beteende. Man låter beteendet fortgå. Istället för att gränsa och ta hand om sina egna behov när de inte blir mötta av andra så blir man istället en del av beteendet. Gång på gång räddar man den andra. Som en sponsor. Fast man sponsrar, ofta omedvetet, fel beteende. Och far illa i det.

När man är medberoende är det vanligt att leva med en tro att bara när den andra personen skärper sig så kan man må bra. Personen som ska skärpa sig kan ha ett drog-eller alkoholberoende, lida av psykisk sjukdom eller brista i ansvar, omsorg och empati. Som vi vet kommer sällan en olycka ensam och kombinationerna är oändliga.

Personen man knyter an till på det här sättet kan vara ens mamma eller pappa, en vän, en partner eller ens barn. Och själva grejen med medberoende är att det inte ligger hos den andra. Medberoende beskriver ett tillstånd som lever i en själv, som bara man själv kan ta sig ur. Man kanske inte har ansvar för att man en gång blev medberoende, kanske grundades det hos en redan som barn. Men man har ett ansvar när man förstått vidden av sin egen problematik.

Medberoende resultera i att man blir en person som ofta tar överansvar i alla relationer. Eller, konstigt nog, helt tvärtom. 

Jag kom till insikt sent i livet trots att jag redan i tonåren aktivt undvek medberoendet. För mig handlade det om min relation till min pappa, som på det stora hela var en mycket snäll man. Men hans destruktiva kombo av alkohol och självmordsbenägenhet med en touch av ett ansvarsundvikande beteende gjorde att jag redan som litet barn blev hans förälder. Efter att ha vaktat honom sedan åttaårsåldern fick jag nog efter ett bråk.

Jag stängde dörren. Där och då visst jag nog inte ens om vad jag stängde dörren om. Men jag minns tydligt den natten vi bråkade. Ensam i mitt rum sa jag högt till mig själv: ”Nu ska jag bara bry mig om mig själv”. Nästa morgon flyttade jag till mamma på heltid.

Insikten om vad det faktiskt betydde att vara medberoende, släpade efter långt in i mitt vuxenliv. När jag tillslut förstod vad medberoende faktiskt var jag hade duckat det så länge att jag trodde jag att jag var botad. 

Men det var jag inte. Jag hade bara skapat omedvetna strategier för att undvika allt vad medberoende innebar.

Varje gång en ny person i min närhet kom ut som alkoholist överraskades jag av min brist på förvåning. Även i fall då jag inte hade misstänkt något. Tillslut kunde jag lukta mig till relationer jag visste skulle dra mig in försök att rädda någon från sig själv. Och jag var numera en mästare på att undvika personer som behövde min hjälp. Trodde jag. Och med det gjorde jag heller inga försök att lära mig mer eller att ens undersöka problematiken närmare. Ingen terapi. Inget. Jag fylldes istället av självgodhet. Nöjd över att jag hade hittat en väg ut helt på egen hand. Och med det omfamnade jag det alla missbrukare hänger sig åt allra mest: den totala förnekelsen. 

Jag kunde inte se släktskapet mellan beroende och medberoende. Jag gick rakt in i fällan där jag inte såg hur jag självmedicinerade träning, tävling, jobb och relationer. Framförallt inte när jag hela tiden fick beröm för mina prestationer. Hur kunde det jag gjorde vara fel? 

Sent kom jag att inse att de strategier jag tidigare var stolt över att ha skapat egentligen kunde översättas till ren självupptagenhet och egoism. Precis de egenskaper hos min pappa som var anledningen till att jag blev medberoende från första början. De egenskaperna jobbar jag på nu. Vissa dagar är jag nykter i min självupptagenhet. Andra dagar är jag bara självupptagen på rutin och får aktivt öva mig i acceptans över vem jag är. Till stöd har jag sinnesrobönen, och som nykter egoist är jag den för alltid tacksam.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.”

Krönikör

Musse Hasselvall