Inför midsommar la IQ-initiativet upp några tips på sociala medier om hur man ska förhålla sig till barn i kombination med fylla. Det har levt kvar i mig.
”Ditt barn ska inte behöva bli obekvämt eller oroligt för att du plötsligt blir annorlunda” stod det. Det väckte minnen hos mig om en årligt återkommande sommarfest i området där jag växte upp. Jag minns det som en väldigt stor fest med många vuxna, och även många barn.
Vuxna runt omkring mig var så pass berusade att jag inte kände igen dem.
Alla vuxna var stupfulla. Vi bodde på gångavstånd från festen, men oftast somnade jag under ett bord om jag blev för trött. Det var inget konstigt med det. Barn sov lite varstans efter att ha stupat, precis som jag, när tjat om att gå hem visat sig vara verkningslöst. Problemet var inte att inte bli lyssnad på, det var jag van vid. Problemet var inte heller att sova under ett bord. Problemet var hur normaliserat det var att vuxna runt omkring mig var så pass berusade att jag inte kände igen dem. Att det inte fanns någon vuxen jag kunde prata med på festen.
Fast forward till vuxen ålder och en hemmafest. Jag var nykter och hade tagit bilen för att kunna smita när det blev för tjatigt. Trots att lägenheten var liten var det fyra-fem par i sällskap av deras respektive barn där. Barnen höll sig i värdfamiljens barns rum. När vardagsrummet blev till dansgolv upptäckte jag att en flicka i tioårsåldern satt i soffan och iakttog de vuxna. Hon var tyst och nästan osynlig där hon satt. Jag frågade om hon var okej. Utan att släppa de dansande onyktra vuxna med blicken sa hon att de var roliga att titta på. ”De är så konstiga.” Sa hon.
Det glada lynnet började övergå i fylla. Festen började stanna av efter att ett par lämnat i all hast på grund av ett svartsjukedrama. Jag tog det som ett tecken på att det var dags för mig att smita, eftersom det sällan blir roligare efter en sådan sorti.
När jag kom ut i hallen stod den lilla flickan där tillsammans med sin storasyster och pappa. De stod och väntade på någon, fullt påpälsade i varma vinterkläder. Pappan tittade lite generat på mig för att sen vända sig vädjandes till den lilla flickan. ”Kan du hämta mamma?” sa han.
Men den lilla flickan skakade på huvudet och tittade mot vardagsrummet där mamma dansade med en annan man. ”Det är nog bra om mamma får dansa lite till. Hon behöver det”, sa hon som om det vore självklart. ”Jaha”, svarade pappan med spelad förvåning och stod kvar och väntade.
Kanske hade jag långt tidigare kunnat vara den vuxna i rummet.
Jag lämnade dem där i hallen. Och även om det var många år sedan nu så ekar minnet fortfarande. Varför hade hon koll på vad mamma behövde? Att mamma behövde dansa med en annan man? Minnet stör mig, ett barn med fokus på de vuxnas behov och jag som borde gjort annorlunda. Kanske hade jag långt tidigare kunnat vara den vuxna i rummet. Det hade varit rimligt, jag var ju trots allt nykter.
Och jag önskar väl nånstans att någon gjort samma med mig, där på sommarfesten i mitt område. Att någon tagit mig i handen och sagt ”kom nu går vi hem och sover, det här är inget ställe för barn.”