Jag växte upp med Systembolagets kampanj Spola kröken. En gulsvart logga som syntes överallt; på matchtröjor, längs sargen och runt planen. Det fanns till och med en brottningscup som hette Spola kröken kampen. Kampanjen dominerade i en tid, 1971-88, då reklamen var kraftigt begränsad i idrottsliga sammanhang. Men kampanjen var bara närvarande i form av loggan, andemeningen praktiserades inte. För i verkligheten var det mer sällsynt att någon spolade kröken runt idrottandet. Kröken var snarare en del av den sociala kontexten.
Jag minns mitt första påskläger 1986, en årlig sammankomst för ju-jutsuutövare från hela Sverige. Jag sov på tjockmattor i en gymnastiksal. Redan första natten väcktes jag av fulla människor som också deltog på lägret. Det skrämde mig inte, jag var van vid fylla hemifrån. Men jag hamnade utanför eftersom jag var alldeles för ung för att vistas på krogen, dessutom fanns det inte några andra i min ålder. De jag såg upp till på den tiden, de högst graderade och de som var med i landslaget, var värst. Många var dessutom smått legendariska just för att de dök upp i ett sånt bedrövligt skick inför stora mästerskap. Det var till och med beundransvärt i de flestas ögon.
Många år senare sadlade jag om till ridning och där var det inte mycket bättre. Inom ridsporten behandlas alkohol närmast som någon slags sportdryck. Mitt värsta exempel är från mitt största ridäventyr: Det mongoliska derbyt 2014, 100 mils ritt över den mongoliska steppen på max 10 dagar med semi-vilda urhästar. Kvällen innan start var det middag och fest. Med betoning på fest. Arrangörerna mer eller mindre hällde i oss alkohol. Det skedde inte under pistolhot men det var väldigt forcerat. Kanske var det bara för att lägga sordin på vår nervositet men det var inget som kommunicerades. Några av de äldsta ryttarna, sextio år eller äldre, lät bli att dricka. Och jag. De flesta som startade derbyt morgonen därpå var rejält bakfulla, med ca 13 timmar ridning i 25-30 graders värme framför sig.
Är det helt enkelt så att alkoholen tar en så stor plats i vårt samhälle att inte ens idrotten är fredad?
Tyvärr så har jag själv bidragit. 2005 gjorde jag TV-programmet Rallarsving och under ett besök i Kazakstan bjöds vi på alkohol vid varenda stopp. Tillslut sa vår inslagsproducent Mange ifrån på skarpen. Om han inte fick se oss brottas istället för att supa skulle det inte bli något program skrek han till vår guide. Men det gjorde ingen skillnad för slutprodukten, det blev mer fylla än brottning helt utan en tanke på vad det sände ut för signaler.
Idrottsutövande är inte en garant för nykterhet. I en studie på 18-19-åringar i Uppsala drack de idrottande ungdomarna mer än genomsnittet. Och det gällde särskilt för sporter med ett kampmoment.
Är det helt enkelt så att alkoholen tar en så stor plats i vårt samhälle att inte ens idrotten är fredad? Eller sitter det kanske ihop med en machokultur som ofta kommer på köpet? För många blir nog tyvärr idrotten en inkörsport till alkoholen, trots att jag tror att flesta skulle hålla med om att den inte alls hör hemma där.