OpinionNär jag valde att sluta dricka valde jag också ett utanförskap

21 maj 2020

Sedan tonåren har jag jobbat med media i olika positioner. Jag har assisterat, fotograferat, filmat, regisserat och programlett. Trots att alkoholnormen är väldigt stark i branschen valde jag, i början av tjugoårsåldern, bort alkoholen. Jag hade för många alkoholister i min närhet och efter en fylla som slutade med att jag fick be människor jag gillar om ursäkt, bestämde jag mig för att sluta tvärt.

Det kändes bra. I tio år. För när jag valde att sluta dricka valde jag också ett utanförskap. För i nästan alla sociala sammanhang ingår alkohol.

Ingen ville ha mig på förfest för jag skulle ju få se förfallet i realtid då.

Ingen ville ha mig på förfest för jag skulle ju få se förfallet i realtid då. Till och med fulla människor undrade hur jag som nykter ens stod ut med deras upprepningar.

Efterfest var det såklart inte tal om – ingen ville att jag skulle se dem när de var som allra vidrigast. Det är lite som att bjuda in ett vittne till mord. Karaktärsmord i alla fall.

Till slut upplevde jag att folk tystnade när jag dök upp, som att de precis hade pratat om mig även om det förmodligen oftast inte var så. Men jag missade ju också en hel del saker jag var glad över att jag slapp, som slagsmål och våghalsiga promenader på takåsar. Mycket kan man helt enkelt ha och mista. Men det är klart, det är ändå svårt att glädjas över ett oönskat utanförskap.

I början av trettioårsåldern började jag känna att jag missade för mycket av sociala sammanhang och ibland även möjligheter till jobb. Jag började dricka igen. Men bra på att dricka har jag aldrig blivit. Och jag ser inte heller att det är något jag behöver vara bra på.

När jag gifte mig för ett drygt år sen var det med en kvinna som inte dricker. Så nu håller jag på att halka dit igen, rätt ner i nykteristträsket. Och det känns riktigt bra.

Musse Hasselvall
motdrag@unf.se