Musse Hasselvall

OpinionMedberoende är ett jävla tillstånd

Att vara medberoende är en tuff position, och något som inte alltid syns eller pratas om. Musse Hasselvall presenterar sitt perspektiv och sina upplevelser i sin krönika.

Medberoende är ett jävla tillstånd. Det kan både gå på djupet men också krusa lätt på ytan. På djupet: i en nära relation. På ytan: genom den välbekanta känslan av betungande ansvar när någon främmande människa i lokaltrafiken inte hittar busskortet. Jag vet aldrig när det kommer över mig. Eller rättare sagt TAR över mig.

Vad är då medberoende? Jag, och många med mig, skulle säga att medberoende är ett psykologiskt tillstånd där man tar ansvar för en annan persons ohälsosamma beteende. Man låter beteendet fortgå. Istället för att gränsa och ta hand om sina egna behov när de inte blir mötta av andra så blir man istället en del av beteendet. Gång på gång räddar man den andra. Som en sponsor. Fast man sponsrar, ofta omedvetet, fel beteende. Och far illa i det.

Man har ett ansvar när man förstått vidden av sin egen problematik.

När man är medberoende är det vanligt att leva med en tro att bara när den andra personen skärper sig så kan man må bra. Personen som ska skärpa sig kan ha ett drog-eller alkoholberoende, lida av psykisk sjukdom eller brista i ansvar, omsorg och empati. Som vi vet kommer sällan en olycka ensam och kombinationerna är oändliga.

Personen man knyter an till på det här sättet kan vara ens mamma eller pappa, en vän, en partner eller ens barn. Och själva grejen med medberoende är att det inte ligger hos den andra. Medberoende beskriver ett tillstånd som lever i en själv, som bara man själv kan ta sig ur. Man kanske inte har ansvar för att man en gång blev medberoende, kanske grundades det hos en redan som barn. Men man har ett ansvar när man förstått vidden av sin egen problematik.

Medberoende resultera i att man blir en person som ofta tar överansvar i alla relationer. Eller, konstigt nog, helt tvärtom.

Jag kom till insikt sent i livet trots att jag redan i tonåren aktivt undvek medberoendet. För mig handlade det om min relation till min pappa, som på det stora hela var en mycket snäll man. Men hans destruktiva kombo av alkohol och självmordsbenägenhet med en touch av ett ansvarsundvikande beteende gjorde att jag redan som litet barn blev hans förälder. Efter att ha vaktat honom sedan åttaårsåldern fick jag nog efter ett bråk.

Jag stängde dörren. Där och då visst jag nog inte ens om vad jag stängde dörren om. Men jag minns tydligt den natten vi bråkade. Ensam i mitt rum sa jag högt till mig själv: ”Nu ska jag bara bry mig om mig själv”. Nästa morgon flyttade jag till mamma på heltid.

Insikten om vad det faktiskt betydde att vara medberoende, släpade efter långt in i mitt vuxenliv. När jag tillslut förstod vad medberoende faktiskt var jag hade duckat det så länge att jag trodde jag att jag var botad.

Men det var jag inte. Jag hade bara skapat omedvetna strategier för att undvika allt vad medberoende innebar.

Jag kunde inte se släktskapet mellan beroende och medberoende.

Varje gång en ny person i min närhet kom ut som alkoholist överraskades jag av min brist på förvåning. Även i fall då jag inte hade misstänkt något. Tillslut kunde jag lukta mig till relationer jag visste skulle dra mig in försök att rädda någon från sig själv. Och jag var numera en mästare på att undvika personer som behövde min hjälp. Trodde jag. Och med det gjorde jag heller inga försök att lära mig mer eller att ens undersöka problematiken närmare. Ingen terapi. Inget. Jag fylldes istället av självgodhet. Nöjd över att jag hade hittat en väg ut helt på egen hand. Och med det omfamnade jag det alla missbrukare hänger sig åt allra mest: den totala förnekelsen.

Jag kunde inte se släktskapet mellan beroende och medberoende. Jag gick rakt in i fällan där jag inte såg hur jag självmedicinerade träning, tävling, jobb och relationer. Framförallt inte när jag hela tiden fick beröm för mina prestationer. Hur kunde det jag gjorde vara fel?

Sent kom jag att inse att de strategier jag tidigare var stolt över att ha skapat egentligen kunde översättas till ren självupptagenhet och egoism. Precis de egenskaper hos min pappa som var anledningen till att jag blev medberoende från första början. De egenskaperna jobbar jag på nu. Vissa dagar är jag nykter i min självupptagenhet. Andra dagar är jag bara självupptagen på rutin och får aktivt öva mig i acceptans över vem jag är. Till stöd har jag sinnesrobönen, och som nykter egoist är jag den för alltid tacksam.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.”

OpinionBarn och fulla vuxna är alltid en dålig kombination

alkohol barn nykterhet

Inför midsommar la IQ-initiativet upp några tips på sociala medier om hur man ska förhålla sig till barn i kombination med fylla. Det har levt kvar i mig.
”Ditt barn ska inte behöva bli obekvämt eller oroligt för att du plötsligt blir annorlunda” stod det. Det väckte minnen hos mig om en årligt återkommande sommarfest i området där jag växte upp. Jag minns det som en väldigt stor fest med många vuxna, och även många barn.

Vuxna runt omkring mig var så pass berusade att jag inte kände igen dem.

Alla vuxna var stupfulla. Vi bodde på gångavstånd från festen, men oftast somnade jag under ett bord om jag blev för trött. Det var inget konstigt med det. Barn sov lite varstans efter att ha stupat, precis som jag, när tjat om att gå hem visat sig vara verkningslöst. Problemet var inte att inte bli lyssnad på, det var jag van vid. Problemet var inte heller att sova under ett bord. Problemet var hur normaliserat det var att vuxna runt omkring mig var så pass berusade att jag inte kände igen dem. Att det inte fanns någon vuxen jag kunde prata med på festen.

Fast forward till vuxen ålder och en hemmafest. Jag var nykter och hade tagit bilen för att kunna smita när det blev för tjatigt. Trots att lägenheten var liten var det fyra-fem par i sällskap av deras respektive barn där. Barnen höll sig i värdfamiljens barns rum. När vardagsrummet blev till dansgolv upptäckte jag att en flicka i tioårsåldern satt i soffan och iakttog de vuxna. Hon var tyst och nästan osynlig där hon satt. Jag frågade om hon var okej. Utan att släppa de dansande onyktra vuxna med blicken sa hon att de var roliga att titta på. ”De är så konstiga.” Sa hon.

Det glada lynnet började övergå i fylla. Festen började stanna av efter att ett par lämnat i all hast på grund av ett svartsjukedrama. Jag tog det som ett tecken på att det var dags för mig att smita, eftersom det sällan blir roligare efter en sådan sorti.

När jag kom ut i hallen stod den lilla flickan där tillsammans med sin storasyster och pappa. De stod och väntade på någon, fullt påpälsade i varma vinterkläder. Pappan tittade lite generat på mig för att sen vända sig vädjandes till den lilla flickan. ”Kan du hämta mamma?” sa han.

Men den lilla flickan skakade på huvudet och tittade mot vardagsrummet där mamma dansade med en annan man. ”Det är nog bra om mamma får dansa lite till. Hon behöver det”, sa hon som om det vore självklart. ”Jaha”, svarade pappan med spelad förvåning och stod kvar och väntade.

Kanske hade jag långt tidigare kunnat vara den vuxna i rummet.

Jag lämnade dem där i hallen. Och även om det var många år sedan nu så ekar minnet fortfarande. Varför hade hon koll på vad mamma behövde? Att mamma behövde dansa med en annan man? Minnet stör mig, ett barn med fokus på de vuxnas behov och jag som borde gjort annorlunda. Kanske hade jag långt tidigare kunnat vara den vuxna i rummet. Det hade varit rimligt, jag var ju trots allt nykter.

Och jag önskar väl nånstans att någon gjort samma med mig, där på sommarfesten i mitt område. Att någon tagit mig i handen och sagt ”kom nu går vi hem och sover, det här är inget ställe för barn.”

OpinionDe sa att jag behövde förlåta pappa för att kunna gå vidare

missbruk

I vintras läste jag Dennis Ehnwalls krönika om sin mammas missbruk på motdrag.se. Den väckte en gammal längtan efter att förlåta. Hans barndom verkade ha varit betydligt svårare än min och jag tänkte att han skulle kunna guida mig. Jag skrev till Dennis och det resulterade i en fika.

Min pappa var missbrukare, men det var hans självmordsförsök som var det värsta. Jag har många gånger fått höra att jag borde förlåta honom för att kunna gå vidare och sluta älta.

Det är kanske onödigt att vara arg över något man inte kan förändra. Det har varit ett återkommande samtalsämne med människor med vitt skilda bakgrunder. Oavsett infallsvinkel har de predikat samma sak: att förlåtelsen skulle befria mig. Men var skulle jag börja? Pappa tog sitt liv 2015.

För ett par år sedan sökte jag upp en bekant som är präst. Han tyckte att förlåtelse var överskattat. I mitt fall skulle jag må bäst av att inse att den börda jag burit, borde lämnas tillbaka till dess rätta ägare. Jag släppte tanken på förlåtelse. Tills jag läste Dennis krönika.

Dennis text visade sig inte handla om förlåtelse. Bara i mitt huvud. Vi skrattade åt det och pratade om annat. Att börja ett samtal med en människa jag inte känner, i det som känns allra jobbigast är väldigt befriande. Jag var sårbar från start. Efteråt kändes det bättre, trots att ingen blivit förlåten. Och kanske har det inte handlat om att förlåta min pappa för år av medmissbruk. Kanske har det handlat om att förlåta mig själv för min egen sårbarhet.

OpinionIdrottsutövande är inte en garant för nykterhet

alkohol idrott

Jag växte upp med Systembolagets kampanj Spola kröken. En gulsvart logga som syntes överallt; på matchtröjor, längs sargen och runt planen. Det fanns till och med en brottningscup som hette Spola kröken kampen. Kampanjen dominerade i en tid, 1971-88, då reklamen var kraftigt begränsad i idrottsliga sammanhang. Men kampanjen var bara närvarande i form av loggan, andemeningen praktiserades inte. För i verkligheten var det mer sällsynt att någon spolade kröken runt idrottandet. Kröken var snarare en del av den sociala kontexten.

Jag minns mitt första påskläger 1986, en årlig sammankomst för ju-jutsuutövare från hela Sverige. Jag sov på tjockmattor i en gymnastiksal. Redan första natten väcktes jag av fulla människor som också deltog på lägret. Det skrämde mig inte, jag var van vid fylla hemifrån. Men jag hamnade utanför eftersom jag var alldeles för ung för att vistas på krogen, dessutom fanns det inte några andra i min ålder. De jag såg upp till på den tiden, de högst graderade och de som var med i landslaget, var värst. Många var dessutom smått legendariska just för att de dök upp i ett sånt bedrövligt skick inför stora mästerskap. Det var till och med beundransvärt i de flestas ögon.

Många år senare sadlade jag om till ridning och där var det inte mycket bättre. Inom ridsporten behandlas alkohol närmast som någon slags sportdryck. Mitt värsta exempel är från mitt största ridäventyr: Det mongoliska derbyt 2014, 100 mils ritt över den mongoliska steppen på max 10 dagar med semi-vilda urhästar. Kvällen innan start var det middag och fest. Med betoning på fest. Arrangörerna mer eller mindre hällde i oss alkohol. Det skedde inte under pistolhot men det var väldigt forcerat. Kanske var det bara för att lägga sordin på vår nervositet men det var inget som kommunicerades. Några av de äldsta ryttarna, sextio år eller äldre, lät bli att dricka. Och jag. De flesta som startade derbyt morgonen därpå var rejält bakfulla, med ca 13 timmar ridning i 25-30 graders värme framför sig.

Är det helt enkelt så att alkoholen tar en så stor plats i vårt samhälle att inte ens idrotten är fredad?

Tyvärr så har jag själv bidragit. 2005 gjorde jag TV-programmet Rallarsving och under ett besök i Kazakstan bjöds vi på alkohol vid varenda stopp. Tillslut sa vår inslagsproducent Mange ifrån på skarpen. Om han inte fick se oss brottas istället för att supa skulle det inte bli något program skrek han till vår guide. Men det gjorde ingen skillnad för slutprodukten, det blev mer fylla än brottning helt utan en tanke på vad det sände ut för signaler.

Idrottsutövande är inte en garant för nykterhet. I en studie på 18-19-åringar i Uppsala drack de idrottande ungdomarna mer än genomsnittet. Och det gällde särskilt för sporter med ett kampmoment.

Är det helt enkelt så att alkoholen tar en så stor plats i vårt samhälle att inte ens idrotten är fredad? Eller sitter det kanske ihop med en machokultur som ofta kommer på köpet? För många blir nog tyvärr idrotten en inkörsport till alkoholen, trots att jag tror att flesta skulle hålla med om att den inte alls hör hemma där.

OpinionJag ärvde inte pappas missbruk – jag ärvde hans mansgrisighet

nykter

Det kryllade av alkoholister i min omgivning när jag växte upp. Pappa, släktingar, tränare och även människor jag jobbade med. Jag har haft goda förutsättningar att bli missbrukare själv. Det blev jag inte, åtminstone inte på samma sätt.

Men om jag ser tillbaka på mitt liv har jag nog trots allt missbrukat jobb, träning och tävlande. Det har varit som någon slags självmedicinering för en diagnos som jag aldrig fick. En av anledningarna var att man inte ställde diagnoser när jag växte upp. Som liten kille på den tiden hette det oftast att man hade ”myror i brallorna”, och med den diagnosen fick jag mer eller mindre hållas. Man ställde inte heller frågor om hur jag hade det hemma efter min pappas första självmordsförsök, när jag var åtta. Det fanns inga tankar om att jag behövde bearbeta det jag upplevt.

Trots att jag aldrig sökt hjälp för medberoende så har jag fått ta del av nykterhetsrörelsens idéer i samband med att flera närstående har tagit sig ur missbruk. Och det är framförallt en sak jag har fastnat för; att vara nykter. I mitt fall har det handlat om att se nyktert och sakligt på mig själv. En strävan efter att bli mer självkritisk och med det reflektera mer över hur jag för mig. Det har visat sig vara väldigt svårt och smärtsamt. Speciellt för min egen självbild.

Hur mycket jag än har strävat efter att inte vara min pappa, så finns det i mig.

Jag ärvde inte min pappas missbruk men jag ärvde hans mansgrisighet. Hur mycket jag än har strävat efter att inte vara min pappa, så finns det i mig. Som en förbannelse. Men det som hjälpt mig mest är att inse att jag inte blir av med den förbannelsen bara för att jag vill. Det krävs hårt arbete för att komma vidare. Men jag kan vara en nykter mansgris varje dag om jag kan se min egen problematik.

Som den där gången när jag åt frukost med min flickvän och blev påkommen med att titta på andra kvinnor. Till en början förnekade jag det. Kom upp med dåliga förklaringsmodeller för varför jag betedde mig som jag gjorde. När vi skildes åt förbannade jag mig själv för att jag inte kunde låta bli att titta på andra kvinnor när jag var i sällskap av kvinnan jag älskade. Henne ville jag verkligen inte såra. Under dagen som gick försökte jag registrera när jag tog mig friheten att titta på kvinnor. Det visade sig vara väldigt omfattande. Samma kväll bad jag om ursäkt.

Jag kom fram till att om det inte ska återupprepas var jag tvungen att kontrollera mig själv när jag inte var i hennes sällskap eftersom mitt beteende var så otroligt slentrianmässigt. Så jag började jobba med mitt beteende till vardags. På så sätt kan jag bli den jag vill vara, istället för vara en duktig posör som säger rätt saker vid rätt tillfällen utan att leva upp till det.

För ingen vill väl vara en duktig hycklare?

OpinionNär jag valde att sluta dricka valde jag också ett utanförskap

alkohol nykterhet

Sedan tonåren har jag jobbat med media i olika positioner. Jag har assisterat, fotograferat, filmat, regisserat och programlett. Trots att alkoholnormen är väldigt stark i branschen valde jag, i början av tjugoårsåldern, bort alkoholen. Jag hade för många alkoholister i min närhet och efter en fylla som slutade med att jag fick be människor jag gillar om ursäkt, bestämde jag mig för att sluta tvärt.

Det kändes bra. I tio år. För när jag valde att sluta dricka valde jag också ett utanförskap. För i nästan alla sociala sammanhang ingår alkohol.

Ingen ville ha mig på förfest för jag skulle ju få se förfallet i realtid då.

Ingen ville ha mig på förfest för jag skulle ju få se förfallet i realtid då. Till och med fulla människor undrade hur jag som nykter ens stod ut med deras upprepningar.

Efterfest var det såklart inte tal om – ingen ville att jag skulle se dem när de var som allra vidrigast. Det är lite som att bjuda in ett vittne till mord. Karaktärsmord i alla fall.

Till slut upplevde jag att folk tystnade när jag dök upp, som att de precis hade pratat om mig även om det förmodligen oftast inte var så. Men jag missade ju också en hel del saker jag var glad över att jag slapp, som slagsmål och våghalsiga promenader på takåsar. Mycket kan man helt enkelt ha och mista. Men det är klart, det är ändå svårt att glädjas över ett oönskat utanförskap.

I början av trettioårsåldern började jag känna att jag missade för mycket av sociala sammanhang och ibland även möjligheter till jobb. Jag började dricka igen. Men bra på att dricka har jag aldrig blivit. Och jag ser inte heller att det är något jag behöver vara bra på.

När jag gifte mig för ett drygt år sen var det med en kvinna som inte dricker. Så nu håller jag på att halka dit igen, rätt ner i nykteristträsket. Och det känns riktigt bra.