OpinionDe sa att jag behövde förlåta pappa för att kunna gå vidare

17 mars 2021

I vintras läste jag Dennis Ehnwalls krönika om sin mammas missbruk på motdrag.se. Den väckte en gammal längtan efter att förlåta. Hans barndom verkade ha varit betydligt svårare än min och jag tänkte att han skulle kunna guida mig. Jag skrev till Dennis och det resulterade i en fika.

Min pappa var missbrukare, men det var hans självmordsförsök som var det värsta. Jag har många gånger fått höra att jag borde förlåta honom för att kunna gå vidare och sluta älta.

Det är kanske onödigt att vara arg över något man inte kan förändra. Det har varit ett återkommande samtalsämne med människor med vitt skilda bakgrunder. Oavsett infallsvinkel har de predikat samma sak: att förlåtelsen skulle befria mig. Men var skulle jag börja? Pappa tog sitt liv 2015.

För ett par år sedan sökte jag upp en bekant som är präst. Han tyckte att förlåtelse var överskattat. I mitt fall skulle jag må bäst av att inse att den börda jag burit, borde lämnas tillbaka till dess rätta ägare. Jag släppte tanken på förlåtelse. Tills jag läste Dennis krönika.

Dennis text visade sig inte handla om förlåtelse. Bara i mitt huvud. Vi skrattade åt det och pratade om annat. Att börja ett samtal med en människa jag inte känner, i det som känns allra jobbigast är väldigt befriande. Jag var sårbar från start. Efteråt kändes det bättre, trots att ingen blivit förlåten. Och kanske har det inte handlat om att förlåta min pappa för år av medmissbruk. Kanske har det handlat om att förlåta mig själv för min egen sårbarhet.

Musse Hasselvall
motdrag@unf.se