OpinionJag ärvde inte pappas missbruk – jag ärvde hans mansgrisighet

7 september 2020

Det kryllade av alkoholister i min omgivning när jag växte upp. Pappa, släktingar, tränare och även människor jag jobbade med. Jag har haft goda förutsättningar att bli missbrukare själv. Det blev jag inte, åtminstone inte på samma sätt.

Men om jag ser tillbaka på mitt liv har jag nog trots allt missbrukat jobb, träning och tävlande. Det har varit som någon slags självmedicinering för en diagnos som jag aldrig fick. En av anledningarna var att man inte ställde diagnoser när jag växte upp. Som liten kille på den tiden hette det oftast att man hade ”myror i brallorna”, och med den diagnosen fick jag mer eller mindre hållas. Man ställde inte heller frågor om hur jag hade det hemma efter min pappas första självmordsförsök, när jag var åtta. Det fanns inga tankar om att jag behövde bearbeta det jag upplevt.

Trots att jag aldrig sökt hjälp för medberoende så har jag fått ta del av nykterhetsrörelsens idéer i samband med att flera närstående har tagit sig ur missbruk. Och det är framförallt en sak jag har fastnat för; att vara nykter. I mitt fall har det handlat om att se nyktert och sakligt på mig själv. En strävan efter att bli mer självkritisk och med det reflektera mer över hur jag för mig. Det har visat sig vara väldigt svårt och smärtsamt. Speciellt för min egen självbild.

Hur mycket jag än har strävat efter att inte vara min pappa, så finns det i mig.

Jag ärvde inte min pappas missbruk men jag ärvde hans mansgrisighet. Hur mycket jag än har strävat efter att inte vara min pappa, så finns det i mig. Som en förbannelse. Men det som hjälpt mig mest är att inse att jag inte blir av med den förbannelsen bara för att jag vill. Det krävs hårt arbete för att komma vidare. Men jag kan vara en nykter mansgris varje dag om jag kan se min egen problematik.

Som den där gången när jag åt frukost med min flickvän och blev påkommen med att titta på andra kvinnor. Till en början förnekade jag det. Kom upp med dåliga förklaringsmodeller för varför jag betedde mig som jag gjorde. När vi skildes åt förbannade jag mig själv för att jag inte kunde låta bli att titta på andra kvinnor när jag var i sällskap av kvinnan jag älskade. Henne ville jag verkligen inte såra. Under dagen som gick försökte jag registrera när jag tog mig friheten att titta på kvinnor. Det visade sig vara väldigt omfattande. Samma kväll bad jag om ursäkt.

Jag kom fram till att om det inte ska återupprepas var jag tvungen att kontrollera mig själv när jag inte var i hennes sällskap eftersom mitt beteende var så otroligt slentrianmässigt. Så jag började jobba med mitt beteende till vardags. På så sätt kan jag bli den jag vill vara, istället för vara en duktig posör som säger rätt saker vid rätt tillfällen utan att leva upp till det.

För ingen vill väl vara en duktig hycklare?