Normalt sett brukar Musse Hasselvall vara upptagen med att föreläsa så här års, men på grund av coronaviruset är han fast hemma. Han säger att han är otålig men samtidigt glad över att vara mer låst till hemmet – för nu tvingas han arbeta med sin nästa bok. Den handlar om våld.
– Jag har ett sjukligt behov av bekräftelse. Det har stört mig hela mitt liv, säger Musse Hasselvall, som länge trodde att han helst ville få uppmärksamhet från kvinnor.
Men ganska nyligen har han fattat, att det kanske ännu mer handlade om längtan efter bekräftelse av andra män.
– Jag har haft svårt med tillit till män och har mest haft tjejkompisar. Det har varit ett slags undvikande beteende.
Att omge sig med många kvinnor, både i relationer och som vänner, har delvis varit en slags undermedveten strategi för att få andra mäns godkännande.
Många kortare kärleksrelationer har varit ett sätt att täcka upp för rädslan att vara ensam, och att bli lämnad.
För ett år sedan tog Musse steget in i en långvarig relation, och gifte sig. Hans fru, som arbetar som fältassistent, dricker inte alls. Han växte upp med en pappa och en kampsportstränare som var alkoholister och hans morfar, som bodde med familjen, var tablettmissbrukare.
– Jag började dricka förhållandevis sent i mina kretsar, när jag var 16 år. Sen blev jag nykterist vid tjugoårsåldern, efter att jag var väldigt full en kväll och kände att jag dagen efter behövde be folk jag gillar om ursäkt. Då slutade jag över en natt.
Musse avstod från alkohol under hela tjugoårsåldern medan han var aktiv på elitnivå inom kampsport. Efter att han fyllt trettio kände han att han ofta hamnade utanför om han inte var med och drack alkohol – så han började.
– Jag tyckte inte ens om det. Det var en jäkla omställning att börja dricka.
Idag dricker Musse ytterst sällan.
– Det är inte särskilt svårt att avstå från att dricka med min bakgrund.
Musse konstaterar att alkoholnormen är väldigt stark i Sverige, så det kan vara svårt att hitta ett eget sätt att förhålla sig till alkohol.
– Jag har aldrig varit bra på att dricka alkohol. Jag har lätt att känna avsmak inför berusade sällskap, för det påminner om min bakgrund där det förekom så mycket missbruk.
Men som barn tyckte Musse ofta att det var skönt när pappan drack, för då var den deprimerade pappan bättre på att imitera att vara glad.
– Då kändes det mer lekfullt, man kunde ha kuddkrig eller vattenkrig när man glömde bort tiden. Det kändes som att det var mindre chans att han skulle försöka ta livet av sig igen. Men en sida av mig visste ju att det inte var rimligt heller.
Vid pappans första självmordsförsök var pappan väldigt berusad. Då var Musse åtta år.
Förra året släppte Musse boken ”Sorgen – smärta är vekhet som lämnar kroppen” som handlar om gammal, lagrad och oförlöst sorg efter pappans olika självmordsförsök, alkoholism och depression. Boken handlar också om separation och om att göra upp med arvet från sin far. Musses pappa tog sitt liv 2015.
– Det var lite som en lättnad när han till slut tog sitt liv. Med det försvann oron över att han skulle göra det.
För att inte sitta stilla mycket under pandemin tränar han ofta. Efter att han opererat nacken på grund av allvarliga förslitningsskador från kampsporten, hittade han ridningen genom ”Stjärnornas Hoppning” på Stockholm Horse Show.
Musse har hunnit med många saker i sin karriär. Dels kampsporten på elitnivå och så en karriär inom tv och regi, men han har allt mer kommit till insikt om att allt han presterade handlade om att försöka springa ifrån något.
– Istället för att missbruka droger har det varit en slags prestationsnarkomani. Jag har försökt prestera inom så många saker parallellt.
– Att aldrig stanna upp har varit ett jättebra system för mig. Egentligen har det ju bara handlat om en form av självmedicinering.
Han konstaterar att det är så lätt att springa på olika bollar idag, med alla sociala medier där det är lätt att jämföra sig med andra och få till sig ny information. En av bollarna Musse själv medger att han sprang på lite för fort var hashtaggen #hetoo, som han lanserade i samband med #metoo. Det började som en välmenande idé om att män skulle erkänna övertramp de gjort, men initiativet fick snabbt kritik eftersom det riktade fokus på förövarnas känslor – snarare än på offren som försökte få upprättelse.
– Jag fick tidigt förklarat för mig varför det inte var bra och jag upplever att kritiken var helt rättfärdigad.
Han anser att män behöver vara en del av processen för jämställdhet, men han inser idag att hashtaggen inte var rätt väg att gå. Han erkänner öppenhjärtigt att han har mycket kvar att jobba med, i sig själv och i sin syn på andra. Med åren har han också insett att i sin ambition att bli en duktig jämställd man, blev han på vissa sätt värre – eftersom han lärde sig att säga ”rätt” saker på rätt ställe.
– Egentligen är man som vilken mansgris som helst, trots att man säger de rätta orden. Det har varit en lång process att acceptera och stå ut med den självbilden.
Som exempel tar han alla gånger han använt homofobiska uttryck, bara för att han tänkt att det inte var någon homosexuell närvarande i rummet – utan att tänka på att han var en del av en homofobisk struktur. Efter att han arbetat med Utbildningsradions, UR:s, serie PK-mannen har han allt mer landat i att han först måste identifiera sig med alla de sakerna som han inte vill vara. Som rasist, homofob och sexist. Och först när han landat i det, kan han ändra på beteendet. Han konstaterar att den förskönande självbilden ”som en schysst kille” är det största hindret från att utvecklas. Idag tar han både intryck från nykterhetsrörelsen och från människor som har tagit sig igenom 12-stegs-programmet i ett försök att bli nyktra alkoholister: Hur man kan vara en ”nykter mansgris varje dag”.
– Jag gillar den liknelsen. Att man inte slutar vara något, men att man kan vara nykter från det, en dag i taget