Jag har varit kär på riktigt två gånger i mitt liv. De två har nästan ingenting gemensamt, varken kön, ideologi eller intressen. Deras gemensamma nämnare är att inte dricka alkohol. När jag utöver dem dejtat andra har det aldrig slutat bra. Vi tar tindertjejen som exempel.
När vi gått på vår första dejt och snackat några dagar så ringde hon mig en kväll. Hon sluddrade att hon älskade mig och frågade “kan du inte komma ut, snälla jag saknar dig, jag är nog lite full”. Jag svarade inte, fastän jag gillade henne, hatade jag fyllan.
När jag först började skriva med tindertjejen kom det på tal att jag är väldigt öppensinnad. Att flera personer kommit ut till mig som queer för första gången, berättat om sina fetischer och andra saker de funnit pinsamt. Att folk anförtror sig till mig kan ha att göra med att jag mer eller mindre själv är en öppen bok. Därför bekände jag redan innan vår första dejt för tindertjejen att jag är absolutist och inte vill vara delaktig i situationer där alkohol förtärs. Hon förklarade att hon både rökte och drack och att hon inte skulle tacka nej till gräs om det skulle komma på tal (vilket det gjorde kort därefter).
Jag tänkte: “jag är öppensinnad”. Jag kan vara bekväm i att vara obekväm. Så länge hon respekterar mig och inte dricker eller använder droger när jag är med måste det ju vara okej. Sen träffade jag henne ute på stan en gång när hon hade rökt. Kyssen smakade sot och följdes av ett förlåt. Hon visste hur osäker det fick mig att känna mig att hon använde droger. Att mitt då diagnosticerade generella ångestsyndrom gav mig bilder i huvudet där lungorna fyllda av tjära inte andades mer och att hennes kropp med alkohol i ådrorna vinglat ner på tågspåret en sen kväll. Jag kunde inte hitta tryggheten med henne, och bröt av det ganska snabbt efter att “det” ens hade blivit ett “det”.
Jag är en rädd, traumatiserad, ostabil människa som behöver en tryggis.
Samma sommar träffade jag min nuvarande pojkvän. Likt mig kommer han från en bakgrund med missbruk i familjen. Likt mig berättade hans mamma från tidig ålder om beroendegenen. Likt mig bestämde han sig tidigt i livet för att aldrig förtära en enda drog. Han delar inte min rädsla för alkohol, men obekvämheten kring berusade personer finns ändå. Samtidigt förstod han vad jag gått igenom och har blivit min trygga punkt i situationer där onyktra personer inte kunnat undvikas. Som halloweenfesten med hans vänner där vi sov över. När alla drack var han min klippa, alltid vid sitt sinnes fulla bruk och därav kapabel att agera om det skulle behövas.
Inte för att jag någonsin skulle göra slut med honom, men om dagen skulle komma vet jag nu att jag aldrig skulle kunna dejta någon som dricker. Jag är en rädd, traumatiserad, ostabil människa som behöver en tryggis. Den gräsrökande, fylleringande tindertjejen skulle aldrig kunna vara den personen för mig. Men det är okej. Jag skulle aldrig vilja ändra henne bara för att forma henne efter mina behov. Jag behöver helt enkelt någon som redan ser världen ur traumatiserade medberoendes ögon. Jag behöver min trygga nykterist.