OpinionEn myndighet som MUCF får inte ha dålig koll på föreningsdemokrati

Den 30:e mars hände något väldigt spännande på ett väldigt ospännande sätt – ett domstolsbeslut vid förvaltningsrätten i Växjö. Varje år söker många ungdomsorganisationer bidrag till sin verksamhet, på nationell nivå ansöker organisationerna dessa bidrag från Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, MUCF. Fantastiskt att det går att söka pengar, problemet är bara att MUCF kan ha ganska dålig koll på hur ungdomsrörelser fungerar.

Det senaste offret för MUCF:s okunskap är förbundet Djurskyddet ungdom. Förbundet fick inte sitt bidrag eftersom MUCF inte tycker att organisationen är demokratisk. Odemokratiska förbund ska inte få bidrag, det är helt rätt. Anledningen till att Djurskyddet ungdom skulle vara odemokratiskt är för att dess förbundsstyrelse måste godkänna stadgeändringar för lokalföreningar. Är det verkligen odemokratiskt?

Visst kan det låta konstigt att föreningars stadgar måste godkännas av en förbundsstyrelse, då bestämmer ju föreningarna inte helt själva. Men anledningen är ganska rimlig – ett förbund måste kunna säkerställa att dess föreningar följer förbundets syfte och grundidé. Vad skulle hända om en UNF-förening bestämde sig för att inte vara religiöst obunden eller beslutade sig för att arbeta för att minska ungas inflytande i Sverige?

Samtidigt behåller föreningarna sin självständighet på ett sätt. Det går alltid att lämna ett förbund. Om en förening vill ändra sina stadgar men inte får det godkänt av en förbundsstyrelse så går det alltid att lämna förbundet.

Det är MUCF som ska sprida kunskap till andra om hur civilsamhället funkar, hur ska de göra det när de själva inte förstår sig på civilsamhället?

För de som varit föreningsaktiva ett tag kanske det här låter självklart, det är faktiskt så här många förbund fungerar. Även UNF kräver att våra föreningars ändrade stadgar måste godkännas av förbundsstyrelsen. Många av de organisationer som fått bidrag beviljat av MUCF fungerar så här, exempelvis Scouterna, RFLS Ungdom, Aktiv Ungdom och Equmenia. 

Därför är det mycket konstigt att MUCF skulle neka Djurskyddet ungdom ett bidrag just för att de skulle vara odemokratiska. Lyckligt nog är det inte bara jag som tycker såhär, även förvaltningsdomstolen resonerade på samma linje. Djurskyddet ungdom överklagade MUCF:s underliga beslut och fick alltså rätt av förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen tyckte att Djurskyddet ungdom var demokratiska och att detta var en normal lösning bland föreningar.

Konflikten kring föreningars stadgar är inte ny. Förra året hamnade UNF tillsammans med ett 60-tal andra ungdomsorganisationer i konflikt med MUCF om stadgetolkning och demokrati. Då fick UNF en anmärkning för att inte vara tillräckligt demokratiska, just för våra stadgar. Förhoppningsvis betyder domstolsbeslutet slutet för MUCF:s förvirrade tyckande i UNF:s och andra organisationers stadgar.

Denna gång hade vi tur att domstolen beslutade i civilsamhällets fördel, men det är fruktansvärt att det ska gå så här långt. Hur kan en myndighet som Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor ha så dålig koll på hur det svenska civilsamhället fungerar? Det var inga nya lösningar som MUCF hade dålig koll på, utan föreningar har fungerat på detta sätt i decennier.

Detta är heller inte första gången som MUCF påvisar sin okunskap och det är troligen inte den sista. Men en myndighet som MUCF får inte ha dålig koll på civilsamhället och föreningsdemokrati. Då misslyckas de med sitt uppdrag. Det är MUCF som ska sprida kunskap till andra om hur civilsamhället funkar, hur ska de göra det när de själva inte förstår sig på civilsamhället?

MUCF måste börja lyssna och lära av civilsamhället, något som de redan ska göra enligt deras uppdrag från regeringen. Än så länge har de misslyckats med det. Vem vet, nästa gång är det kanske UNF som måste ta en juridisk strid med MUCF. Vi kan bara hoppas att MUCF börjar ta sitt uppdrag på allvar, eller att regeringen tvingar dem, innan någon annan förening måste betala för MUCF:s okunskap.

Simon Schönbeck
simon.schonbeck@unf.se

OpinionUtred reform av narkotikapolitiken

1988 kriminaliserades narkotika i Sverige, innan dess var det egna bruket lagligt. Sedan 1988 har narkotikadödligheten fortsatt öka. Vissa länder, såsom Portugal och Estland, har en form av avkriminalisering av narkotika. Narkotikapolitiskt centrum har utrett huruvida en avkriminalisering faktiskt bidrar till minskad narkotikadödlighet, men finner inget sådant samband. Det finns ont om forskning som stödjer att en avkriminalisering skulle minska narkotikadödligheten, eller narkotikaskador överlag. Men hjälper verkligen en kriminalisering av narkotika för eget bruk?

Idag vet vi väldigt lite om vad effekten av kriminaliseringen av narkotika var år 1988. Men vi vet att narkotikadödligheten fortsatt öka sedan dess. Vad är poängen med att kriminalisera något om det inte hjälper? UNF ska vara en solidarisk organisation. Vi ska värna om allas bästa. Det är därför jag engagerar mig i UNF, för jag vill hjälpa människor till ett bättre liv. Jag vill inte minska konsumtionen av alkohol och andra droger för skojs skull. Jag vill göra det för att jag tror att det leder till en bättre värld.

Varför ska vi då vara för en kriminalisering av narkotika om det inte hjälper människor?

Varför ska vi då vara för en kriminalisering av narkotika om det inte hjälper människor? Om inte förbudet hjälper så borde det inte finnas. Förbudet kan medföra skam och onödig lidande för de som sitter fast i ett missbruk. Det är inte det jag vill att svensk narkotikapolitik ska göra. Vi måste vara öppna för att en form av avkriminalisering kan vara rätt väg att gå.

Det dags för UNF att kräva att regeringen utreder huruvida kriminaliseringen hjälper eller stjälper och hur en eventuell avkriminalisering skulle kunna gå till för att hjälpa så mycket som möjligt.

Simon Schönbeck
motdrag@unf.se

OpinionUNF behöver ta striden om ungas fritid – ingen annan kommer göra det

Nästan varje kväll när jag kommer hem står det ett gäng killar utanför vårt lägenhetshus. De står där i regn och rusk, vinter som sommar. De är ofta högljudda, röker och leker med sina mopeder.

En dag blev jag trött på det och undrade varför de alltid var tvungna att stå just där. Har de ingen annanstans att ta vägen? Hur kul är det egentligen att hänga utanför en lägenhetsbyggnad i Backa? Är det verkligen deras förstahandsval? Men de kanske inte har någon annanstans att ta vägen; många av dem bor själva i området. 

Backa är ett trångbott område som fram till nyligen var ett av stadens problemområden. Många unga har kanske inte det bästa familjelivet här. De har kanske inte ett eget rum och har kanske inte så många fritidsaktiviteter att gå till. Men kommunen måste ju arrangera något? Det måste väl finnas någonstans för ungdomar att ta vägen?

I Göteborg finns 24 fritidsgårdar, eller en per 5 000 barn. I stadsdelen Norra Hisingen, där Backa ligger, finns noll. Inga fritidsgårdar alls. Kommunen har ”ambulerande” fritidsgårdar som reser runt och hittar på aktiviteter. Men det finns ingen plats för ungdomar att ta vägen i Norra Hisingen, ingen alls. Det är kanske därför killgänget hänger utanför vår dörr varje kväll, vart skulle de annars ta vägen?

Unga kommer alltid att hitta platser för sin fritid. Är det inte en fritidsgård så är det utanför ett lägenhetshus dörr, under en bro eller vid ett tågstall.

I Sverige generellt ser situationen något bättre ut. Det finns kring 840 fritidsgårdar i hela landet. Det betyder att det finns ca en fritidsgård för varje 2 000 barn. Det är fortfarande fruktansvärt få. Antalet fritidsgårdar har minskat över åren och det uppstår allt fler platser som Norra Hisingen, platser där ungdomar inte har någonstans att ta vägen.

Unga kommer alltid att hitta platser för sin fritid. Är det inte en fritidsgård så är det utanför ett lägenhetshus dörr, under en bro eller vid ett tågstall. Var vill vi att unga ska få spendera sin fritid? På platser som fritidsgårdar, där det finns stöd om något går fel och möjlighet att göra något meningsfullt? Eller ska de behöva hänga på otrygga platser, där det är svårt att göra något som känns meningsfullt?

Vi i UNF måste bli bättre på att lyfta ungas rätt till fritid och ungas rätt till en plats att vara. Vi ska inte vara nöjda med en fritidsgård per 2000 barn. Vi måste kräva fler fritidsgårdar, fler fritidsaktiviteter och mer resurser till fritidsverksamhet. Det behövs fler nyktra platser för unga. Vi vet vad som funkar för att skydda ungdomar från att fastna i missbruk och andra problem, vi måste lyfta det mer.

Det är dags att UNF börjar ta striden om ungas fritid på allvar igen, ingen annan kommer göra det.

Simon Schönbeck
motdrag@unf.se

OpinionDet slutar alltid med att jag behöver förklara varför jag är nykter

Då var jag där igen. På fest. Dags att komma ut som nykterist igen – något som för övrigt börjar bli jobbigare för mig än att komma ut som homosexuell.

På ett eller annat sätt slutar det alltid med att jag behöver förklara att jag är nykter och varför. Då möts jag av försvarstalen: ”Jag brukar bara dricka lite”, ”Nä, jag dricker så sällan”, ”Min farbror var alkoholist, men jag är ansvarig i mitt drickande”.

Dags för mitt sedvanliga svar: ”Jag dömer inte, jag bara tycker att samhällssystemet borde ändras.” Eller något annat vagt och diplomatiskt svar.

Men faktiskt dömer jag dem lite. Inte sällan är det personen som berättar om hur den ”inte dricker så mycket” som senare på kvällen skryter om hur den har en sjukt bra tolerans för alkohol.

Jag blir ändå frustrerad över att de inte tar det där viktiga steget till att avstå från berusningsmedel.

Visst finns det de som inte dricker så mycket men jag lämnas ändå alltid med samma fråga: Varför dricker de då överhuvudtaget? De kan prata hur mycket de vill om att de dricker för att det är socialt eller för att det är gott.

Jag blir ändå frustrerad över att de inte tar det där viktiga steget till att avstå från berusningsmedel. Det där viktiga steget för att värna om sina nära och kära, för sina medmänniskor, för sin ekonomi, för sin hälsa och för miljön.

Simon Schönbeck
motdrag@unf.se

OpinionNej, din läkare kommer inte polisanmäla dig

Den stränga patientsekretessen inom sjukvården gör att vårdpersonal bara anmäler den vårdsökande om de misstänker grova brott där andra människor kan skadas allvarligt.


”Ingen ska behöva vara rädd för att söka vård för sitt drogberoende.” Foto: iStock.

Om du diskuterat avkriminalisering av droger så har du sannolikt fått erfara den låga kunskapsnivån hos legaliseringsförespråkare. Ofta byggs legaliseringsförespråkares argument på resonemang som låter sanna, men som inte är det.

Ett av de vanligaste argumenten för legalisering låter så sant att jag själv trodde på det ett tag; din läkare kommer polisanmäla dig om du söker vård för ditt missbruk, eftersom det är olagligt att använda droger.

De legaliserings
-förespråkare som sprider dessa lögner gör det nog inte av illvilja – men de måste ta ansvar för hur de uttrycker sig.

Slutsatsen blir då att det ska vara lagligt att knarka, för annars vågar ingen som lider av ett drogberoende söka vård.

Det här är inte sant. Den som söker vård blir inte polisanmäld.

Den här myten är så seglivad att jag till slut ringde upp Socialstyrelsen för att kolla hur det ligger till. Och enligt Socialstyrelsen polisanmäler vårdpersonal enbart om de misstänker allvarliga brott, såsom väpnat rån och misshandel.

I alla andra fall skyddas det patienten säger till vårdgivaren av en stark sekretesslag.

De legaliseringsförespråkare som sprider dessa lögner gör det nog inte av illvilja – men de måste ta ansvar för hur de uttrycker sig, även om lögnen understödjer deras politiska agenda mer än vad sanningen skulle ha gjort.

Ingen ska behöva vara rädd för att söka vård för sitt drogberoende.