OpinionSka vi verkligen offra folkhälsan på finvinets altare?

Innan det nedslående, men föga förvånande, svaret på den tredje (!) gårdsförsäljningsutredningen kom hintade en av utredningens experter öl-vd:n Johan Håkansson om vad slutsatsen skulle bli: att tillåta gårdsförsäljning. Det vill säga tillåta att sälja en mindre mängd alkoholdryck på tillverkningsplatsen, utan Systembolagets inblandning. På DN Debatt skrev han att det är viktigt att alla gårdsförsäljare får kränga alkohol och gärna i lite större mängder.

Min favoritgrej i hela världen var alkoholliberalism. Jag njöt av att åka utomlands och dricka öl på Burger King.

Han skrev också: ”Unga går i bräschen för denna nya alkoholkultur. För en 20-åring kan en lördagskväll numera innebära att dela ett par flaskor öl av olika karaktär och jämföra smaker i stället för att som unga gjorde förr: dricka sig full på den billigaste spriten. Sverige måste vara med sin tid vad det gäller alkoholkulturen och modernisera alkohollagen. Det skulle också stärka Systembolaget.”

Det låter ju helt fantastiskt. Den unga generationen fingrar försiktigt på en obskyr IPA snarare än att slåss, spy ner sina skor och vakna upp med grov ångest.

22 procent i åldern 16–29 år uppger att de har ett riskfyllt drickande.

Tyvärr stämmer det inte. Unga nu dricker förvisso mindre än för 15 år sedan, men enligt IQ uppger 22 procent i åldern 16–29 år att de har ett riskfyllt drickande. Det är en väldig massa människor som inte fingrar särskilt försiktigt på den obskyra IPA:n.

Jag har själv varit en sådan. Min favoritgrej i hela världen var alkoholliberalism. Jag njöt av att åka utomlands och dricka öl på Burger King, köpa vin på tobaksaffären och köpa finvin på gårdar. Jag var dock helt värdelös på att hantera min frihet och reseminnena blev allt suddigare och mörkare.

Den alkohollagstiftning vi har, med Systembolagets monopol, finns till för att skydda dom svagaste, inte dom som har ett problemfritt drickande. En uppluckring innebär oundvikligen att fler faller igenom och att liv slås sönder.

Ska vi verkligen offra folkhälsan på finvinets och findrickandets altare? Hur kan det någonsin vara värt det?

Manne Forssberg
motdrag@unf.se

OpinionJag kommer aldrig sluta missbruka

Det är mer än tolv år sedan jag slutade dricka. Jag har varit nykter längre än jag drack och definitivt längre än jag drack hårt och problematiskt.

För tolv år sedan hade jag fått nog av att jag aldrig kunde kontrollera min konsumtion. Att alltid vara bakis, full eller hög. Ganska ofta allt samtidigt. Att allting alltid handlade om nästa glas. Att mitt missbruk var som ett svart moln som förmörkade hela min framtid. Solen bröt sig igenom allt mer sällan.

I början var det en kamp. Jag höll mig sysselsatt hela tiden för att inte komma på fel spår. Jag gick på AA-möten, boxades flera timmar varje dag, promenerade tills jag fick ont i fötterna och kokade fonder. Jag satsade allt på nykterheten. Som en elitboxare förberedde jag mig för mitt livs fight. Matchen mot alkoholen.

Det var som en tomhet i munnen och svalget.

På den tiden var det problematiskt för mig att gå förbi en uteservering, titta på alkholindränkta tv-serier, tänka på Dry Martini eller känna någons alkoholandedräkt. Det var som en tomhet i munnen och svalget. Jag längtade efter att bli varm och mjuk och rund i hörnen.

Jag började skriva ett dokument där jag listade alla negativa konsekvenser som mitt drickande hade givit mig och min omgivning. Jag skrev om alla pinsamma, farliga, sårande och märkliga saker som jag hade gjort. Scener som var vidrigt jobbiga att spela upp för min inre blick. Jag skrev om hur alkoholen har söndrat min släkt.

Det blev gradvis lättare. Jag började vänja mig vid nykterheten. Jag var stolt över mig själv och förtjänt av belöningar. Dels för att jag sparade så mycket pengar på att inte dricka och dels för att jag hade varit så duktig. Om jag koncentrerade tankarna stenhårt på brittiska randsydda skor, italienska kostymer och skotsk kashmir behövde jag inte oroa mig för att tankarna skulle skena. Då slapp jag bruset i huvudet. Jag blev besatt av att tänka på och köpa väldigt dyra kläder och skor. Sedan blev jag besatt av träning. Först vanlig byggarträning på gym. Sedan styrkelyft. Tyngdlyftning. Cykling. Löpning. Jag behöver starkare träningsdroger hela tiden. Endorfinduschar. Maxpuls, marklyft och maraton. 14-milaveckor löpning. 

Hela mitt liv är djupt präglat av att jag är en missbruksperson.

Jag har insett att hela mitt liv fortfarande är djupt präglat av att jag är en missbruksperson. En vanlig person som är ute på en morgonpromenad i en solig, frostnupen skog tänker förmodligen: “Vad underbart att komma ut i skogen. Det här kan jag leva på länge.”

Om jag är ute på en mysig morgontur tänker jag att jag måste ut imorgon också och varje dag hela veckan. Jag tänker att hela min lycka är helt beroende av den där morgonturen. 

Om jag sitter och njuter av en bastu funderar jag redan på när jag kan få till nästa bastu. Kan jag basta varje dag?

Det är som en feldisposition i min hjärna. Den behöver belönas ungefär hela tiden.

Jag är så otroligt glad över att jag har slutat knarka och dricka. Inget beslut har varit mer betydelsefullt för mitt liv. Jag är fri från alkohol. Jag är fri från droger. Men jag kommer nog aldrig bli fri från missbruk.

Manne Forssberg
motdrag@unf.se

OpinionInget barn ska behöva förknippa fest med alkohol

Fredagar var min absoluta favoritdag när jag var liten. Det var då familjen satt vid den sprakande brasan i vardagsrummet en stund före middagen och åt chips och ostbågar. Vi barn fick läsk. Mamma och pappa drack immande kalla Dry Martinis. Idag skulle det förmodligen ha kallats ”fredagsmys”. Mamma och pappa kallade det för att vi ”tog en drink”.

Varje dag när mamma hämtade på dagis frågade jag henne vad det var för dag idag. De gånger hon svarade att det var fredag hoppade jag runt och skrek upphetsat: ”JAAA, fredag! Ta drink! Ta drink!” Dagispersonalen tittade mycket oroat på mig och mamma.

Redan när jag var väldigt liten förstod jag att alkohol och fest hörde ihop.

Efter drinken drack mamma och pappa vin till middagen. Vi barn fortsatte med läsk. När mamma pussade mig godnatt luktade hon alltid alkohol och Chanel nr 5. Det underströk helgkänslan.

Redan när jag var väldigt liten förstod jag att alkohol och fest hörde ihop. Jag fick så att säga alkoholnormen med bröstmjölken. Å ena sidan: chips, godis, läsk och uppsluppen stämning. Å andra sidan: simmiga vuxenögon, vuxna som blev bullriga och okoordinerade, ett molande obehag. Klirrande Systembolagspåsar väckte dubbla känslor i mig. Förväntan och oro.

Nu går vi in i december – årets mest alkoholindränkta månad – och hundratusentals barn kommer att nattas av alkoholluktande vuxna. Vissa kommer att uppleva ambivalensen som jag gjorde. För andra är det fråga om ren skräck. Vuxna som är tidsinställda bomber. Som blir våldsamma eller behöver tas om hand. Jag önskar verkligen att inget barn behövde förknippa fest med alkohol.

Manne Forssberg
motdrag@unf.se

OpinionFör de som har ett riskbruk kan hemarbetet vara förödande

Att att arbeta hemifrån med alkohol i skåpet och ett aktivt missbruk var ett ständigt misslyckande. Jag försökte låta bli att dricka, men drack ändå. Varje dag. Under coronapandemin har den situationen blivit en ny verklighet för miljontals människor världen över. 

Efter ett drygt halvår av restriktioner och hemarbete börjar man kunna se hur pandemin har påverkat alkoholkonsumtionen. 

Glädjande nog har det totala drickandet gått ner något. Personer som inte har ett riskbruk tenderar att dricka mindre när utlandssemestrar blir omöjliga och krogbesök uteblir. Folk åker inte längre och bunkrar billig öl i Tyskland eller går på fester i någon särskild utsträckning.

Men för de som verkligen skulle behöva dricka mindre, eller helst inte alls, har trenden gått i motsatt riktning. Medan 12 procent hade minskat sin förbrukning, i en studie gjord av finska Folkhälsoinstitutet, hade 8 procent ökat den. Coronapandemin har haft en polariserad verkan. Riskgrupperna dricker mer. En stor förklaring till det är det ökade hemarbetet. För alkoholmissbrukare kan det vara oändligt svårt att låta bli att dricka när det plötsligt finns alkohol på armlängds avstånd. Det är som förlägga sina arbetsuppgifter till en dygnet runt-öppet bar med alkohol till självkostnadspris.

Och de vanliga kontrollmekanismerna som finns på en arbetsplats saknas. Ingen känner om man luktar sprit. Ingen ser ens svajiga gång. Ingen märker att man har blandat whisky i kaffekoppen på måndagsmötet. Och om man behöver kan man checka ut och sova ruset av sig en timme. 

Jag brukade lyckas övertyga mig själv om att jag bara skulle ta ett litet glas och att det inte skulle påverka arbetet ett dugg. Det lyckades aldrig någonsin.

Rebecka Åhlund har i sin bok Jag som var så rolig att dricka vin med beskrivit hur hennes drickande eskalerade när hon flyttade till London och satt ensam och skrev i sin bostad medan man och barn var på jobbet och i skolan. 

”Men man har försökt skriva och det blir inte bra. Man är lite småirriterad och rastlös. Det kanske står en slatt rosé kvar i kylskåpet från kvällen innan. Man kanske, nästan utan att reflektera, häller upp slatten i ett vanligt dricksglas och sveper det. Det känns busigt och semestrigt. Det känns som en guldkant. Det känns inte farligt, det känns helt okej.”

Sedan blir det mer och mer vin varje arbetsdag innan hon når sin botten. 

Jag har också varit aktivt missbrukande frilansare som jobbade hemifrån. Nästan all energi gick åt till att försöka hindra mig från att ta första glaset. De ständiga locktonerna från flaskan utgjorde grundackordet i hela min tillvaro. Jag brukade lyckas övertyga mig om att jag bara skulle ta ett litet glas och att det inte skulle påverka arbetet ett dugg. Det lyckades aldrig någonsin. När flaskan väl var öppnad förblev den öppen. Glaset fylldes på och arbetet sköts åt sidan. Nästa dag var det samma sak. Jag satte mig vid mitt skrivbord och skulle vara produktiv. Jag skulle kompensera för gårdagens misslyckande och åstadkomma stordåd. Jag skulle stå emot locktonerna. Om jag lyckades komma vidare i arbetet hade jag gjort mig förtjänt av ett  litet, litet glas. En bottenskyla bara. Flaskan var återigen öppen. Ingen märkte något. Jag var strulig och sköt ständigt på deadlines, men ingen uppdragsgivare anade att det var för att jag satt hemma och drack. 

Att arbeta hemma under en pandemi är bra, viktigt och ansvarsfullt. Men för de hundratusentals svenskar som har ett riskbruk eller missbruk kan det också vara fullkomligt förödande. 

Man räknar med att många av de som varit svårt sjuka i Covid-19 kommer behöva vård och rehabilitering långt efter att de skrivits ut från intensivvårdsavdelningarna. Vi kommer behöva ta hand om konsekvenserna av pandemin även när vi har fått kontroll över viruset. En sådan konsekvens är alla vars drickande skenade under det märkliga året 2020. Vi måste se dem och vi måste hjälpa dem. 

Manne Forssberg
motdrag@unf.se

OpinionJag tyckte jag var en nice drunk medan andra tyckte jag var en jobbig jävel

På den tiden jag fortfarande drack alkohol, berömde jag mig ofta för att vara en nice drunk. Jag var förvisso alltid fullast. Högljutt sluddrande. Spritstinkande och gränslös. Jag hetsade mina vänner att dricka mer och snabbare. Tyckte alltid att de drack på tok för långsamt. Jag blev utkastad från klubbar och hade stora svårigheter att gå rakt. Ibland gick jag vilse i mina egna kvarter tidiga junimorgnar och somnade i någon park. Men jag var snäll. Harmlös. Ofta gosig men aldrig hotfull.

Ändå var det förstås en fullkomligt orimlig livsföring och där jag själv såg en nice drunk såg andra en mycket jobbig jävel. 

För elva år sedan slutade jag dricka alkohol. Jag stank inte fylla längre. Jag brände inte längre jobb, broar och mig själv i bägge ändarna. Men jag var oändligt rädd för att framstå som en torr typ och en mossig moralist. Jag ville att alla skulle veta att jag hade en avslappnad inställning till alkohol. Att jag var en nice nykterist. En sådan som man kan vara avslappnad kring och bjuda på vilken tillställning som helst. Som inte dömer. Jag släpade hem tunga klonkande kassar från Systemet inför middagsbjudingar. Jag la vin på kylning och blandade drinkar. Till mig själv gjorde jag drinkar som var alkoholfria, men såg nästa likadana ut, så att folk slapp tänka på att jag inte var en i gänget på riktigt. Jag tog reda på vilket vin som passade ihop med Robiolaost. Hällde upp Gewürztraminer. Kände hur det liksom klingade falskt i mig. Jag var en mycket uppskattad värd. 

Jag insåg att min desperata längtan efter att betraktas som nice nykterist av folk som drack berodde på alkoholnormen.

Man kan säga att jag adlades som nice nykterist när jag blev medbjuden på ett grabbgängs fullkomligt urspårade suparresa till Paris. Vi var på en skaldjursrestaurang vid Bastiljen och en av vännerna somnade med huvudet på bordet och dregel hängande ur mungipan. En annan skällde ut den svårt plågade servitrisen för att espresson var för stor ”I don´t wont to take a fucking bath, I ordered an espresso!” De var inte några vidare nice drunks. Jag var fortfarande en nice nykterist. En väldigt trött och skamsen sådan som gav servitrisen rundligt med dricks och berättade att vännerna var från Sverige och därför inte klarade alkohol så bra. När jag gick och la mig den kvällen fortsatte vännerna festa. En tappade bort sig i en förort på jakt efter knark. En annan blev rånad. Vid frukosten var jag ickedömande och förstående. Jag skrattade åt de roliga fylleepisoderna och beklagade de bedrövliga. 

Sedan fick jag nog. Vännerna började få barn som satt med vid bordet och eftersom jag själv växte upp med glansögda, skrålande och oberäkneliga vuxna ville jag inte servera någon alkohol längre. Jag slutade gå till Systembolaget. Jag insåg att min desperata längtan efter att betraktas som nice nykterist av folk som drack berodde på alkoholnormen – en norm som jag borde bekämpa istället för att underordna mig. Jag hade varit en nykter puppa som nu genomgick en metamorfos och blev en fjäril. Jag sträckte ut mina otympliga vingar och tog plats med alkoholkritiska utsagor. Jag ifrågasatte dryckesmönster och normer och serverade ingenting starkare än Cola Zero. Jag blev en onice nykterist och ingenting klingade längre falskt i mig.

Manne Forssberg
motdrag@unf.se