Ibland funderar jag på om livet hade varit enklare om jag var en av de som drack. Inte för att jag vill dricka, utan för att mitt sociala liv hade varit bättre. Det här är något jag tänkt på mycket under det senaste året. Jag ser hur mitt sociala liv försvinner för att jag inte längre kan hitta på saker under suparhelgerna. Samtidigt som jag ser att mina vänner som dricker har ett socialt liv för att det alltid, oavsett firande, finns en möjlighet att supa.
Senaste nyktra aktiviteten jag var på under en suparhelg var på valborgsmässoafton förra året, precis i början av pandemin. I år insåg jag att det inte skulle bli något valborgsfirande så jag såg fram emot midsommar på Storön istället. Det är en tradition som är långt äldre än mig. Mina föräldrar har firat midsommar på Storön som medlemmar i UNF innan jag fanns. Min storebror har firat midsommar på Storön som UNF:are. JAG har firat midsommar på Storön som UNF:are.
Men pandemin fortsätter rasa och därför är midsommaren på Storön inställd. Istället ska vi ha ett LAN där alla ska sitta hemma hos sig. Istället för mysprat runt lägerelden med både gamla och nya bekanta och möjlighet att skratta tillsammans så det ekar över sjön så ska vi sitta hemma hos oss själva. Skratt smakar inte lika gott i munnen så. Jag är besviken. Jag är less. Hade det inte bara varit enklare att dricka?
Jag kan bli så avundsjuk på mina vänner som dricker. De har alltid har något att göra under helgerna. Medan jag själv blir mer och mer isolerad. Jag saknar gemenskapen som blir på aktiviteter IRL. Allt från fredagskvällar i UNF:lokalen till midsommar på Storön. I år kommer mina vänner som super att festa tillsammans medan jag själv sitter hemma framför datorn.
Men så tänker jag ett varv till. Vad är det som gör att vi inte träffas IRL i UNF längre? Jo, det är ju faktiskt för att det är farligt att träffas just nu. Kanske inte för oss som är unga, men för våra föräldrar och deras föräldrar. Människor i vår närhet som tillhör någon av riskgrupperna kan drabbas. För dem kan vårt midsommarfirande innebära slutet på deras liv. Och jag blir stolt över att UNF faktiskt tar ett stort ansvar för att inte för smittan vidare.
När jag tänker efter inser jag också att det faktiskt inte är värt att hälla i sig alkohol. Visst, det senaste året har varit tufft för oss alla och våra sociala liv har fått en smäll. Men Storön kommer ändå att finnas kvar nästa år. Mina vänner finns fortfarande kvar! Vi får ta våra intressanta, mysiga och stora diskussioner på distans. Skrattet är inte riktigt lika nära till hands. Men skrattet har inte tystnat. Gemenskapen finns kvar.
Jag får hålla ut ett tag till och tänka på Storön. Den fantastiska ön där jag haft så mycket roligt. Den finns kvar. Och snart kan vi fira midsommar där igen.