Jag är så less på hälsotrenden. Det ska tränas, det ska mediteras, yogas, det ska vara så pass andligt connectat att det svävar över till tarot, kristaller, DMT/Ayahuasca eller varför inte lite CBD-olja för att dämpa tamejfan alla symtom på allting.
Det var inte så kul att stå där på festen och dricka kopiösa mängder av Redbull bara för att ha något i glaset.
Jag känner mig dock tacksam till en del av hälsotrenden: den delen där vi blir mer medvetna om vad vi stoppar i våra kroppar. Den delen där vi tar in att alkohol inte är någon hälsokur direkt. Alkoholfritt har blivit helt normalt och accepterat i kölvattnet av hälsohetsen.
Jag blev drogfri i 20-årsåldern efter ett flera år långt missbruk. Det var inte så kul att stå där på festen och dricka kopiösa mängder av Redbull bara för att ha något i glaset. Det resulterade alltid i hjärtklappning och sömnlöshet ända in på småtimmarna. Eller känslan av att gång på gång bli ställd mot väggen och nästan förhörd om anledningen till att jag inte drack.
Att jag har knarkat och supit mig hemlös är liksom ingen hemlighet, men det var inget jag kände att jag ville snacka om på varenda fest. Det var så ”Nämen alltså, det är okej när det gäller Dennis, han var fan hemlös pundare, låt han suga på en 0.5:a”.
Tack vare hälsotrenden kan jag idag dricka en god öl, en GT eller mojito på krogen, utan att behöva dricka alkohol. Jag blir heller inte lika ofta ifrågasatt eller anmärkt på, så som för några år sedan. Folk på fest utgår inte längre ifrån att det bara är före detta alkoholister, chaufförer och gravida som inte dricker. Och det är så himla skönt.
Något som är centralt inom missbruksvård och 12-stegsprogram är att man ska undersöka vad ens fallgropar är. Det som kan få en att trilla dit igen. Man behöver veta sin sårbarhet och kunna sina triggers för att klara av att vara drogfri när det stormar hårt.
Många säger att det som skulle kunna få en att plocka upp drogen igen är om ens partner gör slut, att man blir av med jobbet, att man förlorar sin bostad eller att en nära vän eller familjemedlem dör.
Allt det fina blir för svårt att mäkta med när vi tränat oss i självsabotage och skam hela livet.
Men det talas väldigt lite om att den raka motsatserna till dessa situationer – om händelser som också kan fungera som en minst lika stor trigger för någon som levt i ett missbruk; de positiva händelserna i livet.
Allt det fina blir för svårt att mäkta med när vi tränat oss i självsabotage och skam hela livet.
För många kan en utlösande faktor för återfall vara att man blir kär, får ett bra jobb, ordnad ekonomi, tar körkort och blir en produktiv samhällsmedborgare.
Kanske återförenas vi med våra familjer och får uppleva framgångar som vi i vårt missbruk aldrig någonsin vågat drömma om.
Helt plötsligt befinner vi oss på trygg mark, men det känns inte tryggt.
Helt plötsligt befinner vi oss på trygg mark, men det känns inte tryggt. För nu är vi inte längre i en situation där allt bara kan bli bättre. Vi fasar för att allt kommer tas ifrån oss. När kommer det börja gå dåligt igen? För enligt de reglerna vi levt så kommer det bli dåligt igen. Det som är fint, bra och tryggt försvinner alltid.
Att vara på den punkten i livet är mycket läskigare än i missbruket. I missbruket fanns det så mycket destruktivitet. Men också en skön ansvarsfrihet. Vi behövde inte bry oss om nära och kära, oss själva eller någon annan.
Det enda som fanns var drogen och ett ständigt sökande efter nästa dos – det som skulle stänga av alla känslor. Och nu står vi här med alla våra rädslor och känslor, i en tillvaro där allt är sårbart och förgängligt.
Vi behöver prata mer om hur vi tar oss an livet när det börjar blomma, när resultatet av flerårigt hårt arbete börjat ge frukt.
Vi behöver prata mer om hur vi tar oss an livet när det börjar blomma, när resultatet av flerårigt hårt arbete börjat ge frukt.
När jag hade en ganska färsk drogfrihet så var det en äldre man på ett 12-stegsmöte som sa “Dennis om du mår dåligt – gå på ett möte. Men om du mår bra – spring till mötet.”
Jag förstod inte vad han menade då. Men idag förstår jag. Jag har varit drogfri i 6 år och jag har fortfarande svårt att stå kvar i allt det fina. Jag har svårt att ha tillit till att det är okej att det är okej – att även jag får ha det bra.
Sommaren 2004 var jag 13 år och bodde hos en fosterfamilj utanför Östersund. Jag var ett struligt och bråkigt barn på många sätt och socialtjänsten hade tillsammans med familjen jag bodde hos pratat om att hitta ett avlastningshem för mig.
Men det blev ingen ”extra familj”, istället skulle jag få åka på ett tvåveckors kollo för struliga barn, och få fiska, idrotta och äta ordentligt för att få växa och må bra. Efter en bilresa på 70 mil rullade vi in på ett område med två barackliknande hus och en större villa mellan. Framför husen fanns en liten rondell med en upplyst skylt placerad i mitten. På skylten stod det ”Ungdomshem”.
Det var här jag skulle få lära mig hur jag kunde stänga av mina känslor och hur man använder narkotika.
Efter att ha lämnat ifrån mig alla mina värdesaker, kontanter och föremål som inte var tillåtna att ha på rummet, blev jag inskriven. Jag blev även informerad om att det som skulle varit en vistelse på två veckor, egentligen var en utredningstid på 6-8 veckor för att sedan utvärdera vad som skulle vara nästa steg för mig.
När jag träffade de andra ungdomarna som bodde där frågade de mig vad jag var inne för. Jag förklarade lite hastigt om skolkandet, rymningarna hemifrån och snatterierna. De turades därefter om att berätta om anledningar till att de var där. Det var allt från misshandel och narkotikabrott till väpnat rån och våld mot tjänsteman.
Var fan hade jag hamnat egentligen?
Jag testade att rymma, men insåg snabbt att jag inte hade någon eller något att rymma till.
Vi blev tilldelade städområden och förväntades följa strikta rutiner. Om vi misskötte oss drogs 20 kronor från vår veckopeng.
En dag hade en personalnyckel försvunnit och vi kallades till krismöte. Personalen frågade ut oss, både i grupp och individuellt. En blond kille som jag tror hette Jens, sa att han visste vem som tagit nyckeln. Två dagar efter det blev Jens påhoppad bakom garaget och slagen med ett järnrör, sparkad och spottad på av de killar som hade tagit nyckeln från personalen.
Efter de 6-8 veckorna av utredning stod det klart att jag skulle bli kvar på ungdomshemmet, jag fick inte flytta tillbaka. Jag sattes in på antidepressiva mediciner eftersom jag tydligen behövde dem. Familjen som jag hade bott hos utanför Östersund ringde, jag svarade inte. Jag kände mig sviken och övergiven. De bytte taktik och skickade vykort istället, där de förklarade att de var i kamp mot socialen, och att de ville att jag skulle få komma hem.
Jag testade att rymma, men insåg snabbt att jag inte hade någon eller något att rymma till. Det närmsta jag hade var min fosterfamilj, över 70 mil norrut.
En dag följde jag med några killar ut för att röka, men de ville gå längre bort än till rökrutan. Väl bakom garaget plockade en av killarna fram en liten folieboll med en gråbrun klump i. Han eldade på den försiktigt och blandade den med tobak i sin hand. Efter att ha rullat upp blandningen i ett cigarettpapper turades killarna om att ta några kraftiga bloss för att sedan hålla andan så länge de kunde, innan de blåste ut den tjocka röken. När den nästan var slut skickades cigaretten till mig, med de uppmuntrande orden ”kom igen, det är asnice!”
Jag tog den, satte den mot läpparna och drog in röken i halsen. De andra hjälpte mig att hålla andan, genom att hålla handen över min mun. Jag hostade och de skrattade åt mig. På vägen tillbaka mot huset hade jag svårt att förstå var jag var och vad som hände. Precis innan vi kom fram till dörren sa de åt mig att komma ihåg vad som hände med Jens, att de skulle slå ihjäl mig om jag golade. Jag trodde dem.
Jag fortsatte göra det så fort jag fick chansen, så ofta jag bara kunde.
Jag lärde mig även att man kunde köpa spraydeo för veckopengen. Den kunde man spraya genom en strumpa eller något liknande för att inhalera butangasen och bli väldigt påverkad under en kort stund.
Detta blev min första snabba förälskelse i något som totalt stängde av mina känslor. Jag tänkte inte längre på att jag var ensam, jag kände mig inte längre övergiven och lämnad, jag kände ingen sorg över min situation, jag kände ingenting. Jag fortsatte göra det så fort jag fick chansen, så ofta jag bara kunde. Jag började göra allt i min makt för att stänga av mina känslor.
Jag hann bli misshandlad flera gånger och utsatt för diverse andra övergrepp, innan socialtjänsten efter 18 månader, kom fram till att denna placering var alltför destruktiv för mig.
Till slut blev jag förflyttad till ännu en familj, ett HVB-hem utanför Borlänge. Men skadan var redan skedd; övergrepp, misshandlar, hot och förstahandslektioner i hur man kan missbruka narkotika och olika typer av lösningsmedel för att fly sina känslor var redan starkt fäst i mig. Och jag skulle fortsätta använda de sätten att hantera livet på i många år framåt.
Den första oktober fyllde jag 30 år. Har ni försökt planera en större fest under en pandemi? Det är oerhört bökigt.
Som om det inte vore nog väcker födelsedagar och högtider andra typer av stress. Jag har alltid övertalat mig om att det handlar om det obekväma i att ta plats, men har nu slutligen landat i att det är ren bullshit. Sanningen är att jag älskar uppmärksamhet och bekräftelse.
Anledningen att det är jobbigt för mig att fylla år stavas kort och gott överlevnadsskuld.
När jag var tio år gammal förlorade min åtta år äldre halvbror den avskyvärda kampen mot cancer. Jag miste min superhjälte den dagen, och ingenting skulle vara sig likt efter det. Martin hade bott hos sin pappa i Stockholm men han kom ofta och hälsade på mig hos fosterfamiljen jag bodde i. Varje gång han hälsade på visade han mig nya trolleritrick som han lärt sig. Han hade till och med filmer från sitt teatersällskap i Stockholm. Min brorsa var liksom på tv skärmen! Han var min förebild!
När han försvann tappade jag livslusten – varför skulle jag nu finnas kvar?
När han försvann tappade jag livslusten – varför skulle jag nu finnas kvar? Först dog vår mamma Kristina av en heroinöverdos när jag var sex år. Det var tre år efter att hon lämnat mig till fosterfamiljen. Och nu Martin.
Jag blev ett ännu mer struligt barn än tidigare. Jag stal av min fosterfamilj, rymde hemifrån, slogs på skolan och betedde mig oerhört respektlöst gentemot vuxna människor. Jag bar på så jäkla mycket ilska och sorg, som jag inte visste vad jag skulle göra av.
Min bror var en smart, underhållande och kreativ kille som pluggade och pysslade med teater och magi. Han hade en lovande framtid framför sig som han blev berövad på. Jag fick vara kvar, och det känns så jäkla orättvist. Ingen ska behöva överleva sina äldre syskon.
Under åren efter att Martin dog föll jag ner i ett svårt missbruk och jag har nog i mitt droganvändande många gånger, mer eller mindre undermedvetet, hoppats på att jag också skulle få dö. Då skulle jag äntligen få slippa känna skulden över att vara den av oss tre som fick fortsätta leva.
När jag sitter vid middagsbordet på min 30-årsdag pågår det därför samtidigt en kamp i mitt bröst. Det är en förbannat djup sorg som förmodligen aldrig kommer att försvinna.
Idag kan jag känna en genuin tacksamhet inför att jag faktiskt ändå fick möjligheten att fortsätta leva. För idag har jag ett liv som jag inte hoppas tvärt ska upphöra.
Så jag försöker balansera skulden och tacksamheten genom att känna att jag kan hedra min bror och min mamma när jag firar livet efter bästa förmåga. Jag ska fira det så mycket som det bara går, även om det fortfarande känns krystat.
Skillnaderna på mitt liv idag och för några år sedan, är ibland svåra för mig att greppa. Det är som att höra någon berätta om ett tragisk drama de sett, medan du själv inte bara glömt att du sett dramat flera gånger, utan att det också var du som spelade huvudrollen. Ibland glömmer jag själv bort hur dåligt det var, hur dåligt jag mådde, och vilka situationer jag utsatte mig själv för. Allt för att försöka hitta ett sätt att stänga av på. Vad som helst för att döva känslorna av sorg, skam, förtvivlan, övergivenhet och hopplöshet.
Vem var egentligen den där lilla killen som på slutet var hemlös och inte hade någonstans att ta vägen, ingenstans där han kände sig hemma? Han som gick till härbärget och hoppades på att det skulle finnas en ledig säng, eller letade efter ett trapphus för kvällen för att ha någonstans att sova. Han som stal något ätbart på Ica för att mätta magen. Han som stal saker i butiker för att sälja och få pengar till droger.
Sedan jag blev drogfri med hjälp av 12-stegsprogrammet, så har ett fenomen förbryllat mig. Det nämns i programmets texter något om ett andligt uppvaknande.
Jag trodde ett tag att jag någon dag skulle bli drabbad av en uppenbarelse, att en buske skulle börja brinna. Eller att jag lika plötsligt som ett blixtnedslag träffar marken, skulle förstå precis vad livet gick ut på, och vilken funktion jag fyller i det.
Ingen buske har brunnit än så länge, ingen blixt har slagit ner.
Jag förstår fortfarande inte exakt vad min funktion i den här världen är. Men jag tror att min historia kanske kan hjälpa någon annan. Precis som många andras historier har hjälpt mig att hitta identifikation och någonstans lyckats bryta utanförskapets grepp. Jag är inte längre ensam.
Kan jag lyckas att bli drogfri och bli en del av samhället är fasen allting möjligt!
Det jag idag ser som mitt ”andliga uppvaknande” är att jag fått ett perspektiv av tacksamhet. Jag kan bättre se på och uppskatta vad jag har idag. Jag slipper leva i aktivt beroende och fortsätta den ändlösa jakten på något som kan stänga av.
Idag får jag istället möjligheten att till fullo delta i livet på riktigt, utan substanser, utan känslan av att det är jag mot världen. Jag behöver inte längre leva med övertygelsen om att jag är dömd att misslyckas. Det jag vet idag att det enda som begränsar mig är jag själv. Kan jag lyckas att bli drogfri och bli en del av samhället är fasen allting möjligt!
Ibland kan dock vardagen verkligen vara förblindande. Jag kliver upp, dricker kaffe, innan jag går till jobbet. Beklagar mig för jag sovit på tok för lite, gnäller lite över att jag måste ställa mig och ta hand om disken och tvätta kläder när jag kommer hem. Ska det aldrig ta slut, vuxenansvaret?
Men sanningen är att de jobbigaste dagarna nu, är bättre än mina absolut bästa dagar förr. Det är viktigt för mig, oavsett hur länge jag varit drogfri, att komma ihåg var jag kommer ifrån. Hur det såg ut, och hur det återigen kan bli om jag inte tar hand om och är snäll mot mig själv. Allt som jag har idag, från ett boende innehållandes ett litet berg med disk, och en full tvättkorg, till möjligheten att kunna skriva en krönika.
Namnlapparna som visade var vi skulle sitta formade en perfekt cirkel på golvet. Den flerfärgade jongleringsbollen kastades mellan barnens händer, följt av massa härliga utrop.
”Godis! En katt! Kurragömma! Färgen blå!”
Bollen landade i mina händer. Vad skulle jag säga egentligen?
”Ett skepp kommer lastat med… Knark?”
Först blev det tyst. Sedan frågade ett av barnen fröken vad knark är för något.
Fröken stammade fram något om medicin.
Efter rundan var slut så sa hon “sånt där pratar vi inte om, Dennis.”
Men jag visste inte ens vad knark var för något. Jag visste bara att min mamma hade dött av det några veckor innan.
Lilla hjärtat hade lika gärna kunnat vara jag.
Trots hennes missbruk så är jag tacksam över att just hon var min mamma. Och att den socialsekreterare som fanns där för att hjälpa familjen tog beslutet att jag inte skulle bo där mer. Jag vet att det finns barn idag som inte har samma tur som jag hade, inte minst Lilla hjärtat, flickan som fick åka tillbaka till sina biologiska föräldrar från sin fosterfamilj vilket resulterade i att hon dog av vanvård. För många är det en avlägsen realitet och en fruktansvärd historia. Men inte för mig. Lilla hjärtat hade lika gärna kunnat vara jag.
Min mamma Kristina var en konstnärlig själ, hon spelade teater och målade och hon missbrukade heroin redan innan jag föddes. Medan jag låg i magen också, enligt vissa omkring oss. Min mammas missbruk eskalerade och också prostitutionen hon använde för att få pengar till droger. Mamma brukade stänga in mig i en garderob medan olika män kom och gick i vår lägenhet. Jag vet att hon en gång spände fast mig i sängen och lämnade mig ensam i lägenheten medans hon var ute för att köpa droger.
Det har tagit mig många år att förstå, men idag så vet jag att detta var hennes sätt att skydda mig, förmodligen det enda sätt hon visste. Idag vet jag att hon ville hindra mina barnögon från att se konsekvenserna av ett missbruk hon aldrig lyckades bryta.
Jag vet inte exakt vad som ledde fram till att jag fick flytta ifrån henne. Men till slut så höll det väl inte längre. Kanske var det bilolyckan som fick bägaren att rinna över.
Jag var tre år gammal. Min mammas pojkvän Robert körde. Robert var full. Han hade glömt att knäppa fast mig i bilbarnstolen i baksätet. När bilen träffade lyktstolpen flög jag rakt in i instrumentbrädan. Idag bär jag ett ärr längs min panna som en påminnelse om att jag kunde ha dött på grund av en full människas omdöme.
Några veckor senare åkte jag och mamma med en kvinna från socialtjänsten till en liten by utanför Vingåker – som skulle komma att bli mitt hem de följande nio åren. Än idag kan jag inte förstå hur min mamma lyckades ta det beslutet. Det måste krävas någon slags omänsklig styrka för att kunna lämna ifrån sig sitt eget barn. Men jag är tacksam att hon gjorde det. Trots att jag där och då visste jag inte vad som väntade. Jag trodde vi var på en utflykt. Vi klev ut ur bilen och in igenom en vit trägrind till gården. Där inne stod mitt framtida hem, en röd tvåvåningsvilla.
Efter middagen kramade mamma mig och sa hejdå. Mamma och socialsekreteraren satte sig i bilen och åkte hem. Kvar var jag. I ett främmande hus, med främmande människor. Som än idag är det närmsta jag kommit en riktig familj. Och jag är så tacksam för allt de har gjort för mig.
En dag ropade min fostermamma på mig inifrån köket. Hon var annorlunda i sitt sätt när hon pratade med mig. Hennes ögon var röda. Hon berättade för mig att min mamma hade varit på behandlingshem och sedan blivit släppt för att åka hem. Hon sa att mamma, efter att ha lämnat behandlingshemmet, hade tagit för mycket av sina droger. Och att kroppen inte längre var van vid de mängderna. Hon sa att mamma hade somnat in för att aldrig vakna igen.
Jag vet att min mamma älskade mig, och gjorde allt hon kunde utifrån vad hon hade. Tyvärr så var beroendet alldeles för starkt, och idag kan jag i alla fall trösta mig med att jag gjort henne stolt som lyckats med det hon själv inte kunde. Jag har lyckats bryta mitt eget missbruk.
”Drogfriheten har gett mig mer än jag någonsin kunnat drömma om ”
När jag var 19 år flyttade jag in i ett halvvägshus för drogberoende. Där började min resa mot ett drogfritt liv.
Jag hade fram tills dess alltid haft svårt att prata med andra människor.. Att ta droger stängde av allt jobbigt , när jag var påverkad kände jag mig inte lika ensam, övergiven och hämmad. Så när jag kom till halvvägshuset var jag vid det laget expert på att fly mina känslor.
Jag såg bara en grå vardag framför mig, där jag typ skulle sitta inne och lösa korsord.
Men en sak var svår att döva: rädslan. Jag trodde att livet skulle bli tråkigt när jag blev clean. Jag var livrädd för jag såg bara en grå vardag framför mig, där jag typ skulle sitta inne och lösa korsord och inte ha några vänner.
Men jag kunde inte ha haft mer fel. Livet blev inte alls korsord i min ensamhet. Drogfriheten har gett mig mer än jag någonsin kunnat drömma om
Idag kan jag ha kärleksfulla, genuina relationer som håller. Jag är mer social. Mycket för att jag numera är närvarande i mina känslor. Och jag är inte rädd för att visa dem längre.
Jag har så mycket roligare nu när jag väljer mina vänner och festar hämningslöst, utan substanser.
