Min pojkvän lät tabletten smälta under tungan. Länge satt han där tyst och försökte suga ut effekten ur varje subutexmolekyl.
Den vänliga sjuksköterskan som övervakade intaget av tabletten vände sig till mig istället.
– Har du funderat på att börja här på LARO?
Jag var 21 år då och hade nyligen varit på en lång tolvstegsbehandling.
– Nej, jag har varit drogfri ett tag. Jag tog inte heroin heller. Jag tog subutex.
Hon log.
– Jag förstår. Jag tror ändå att du skulle vara hjälpt av subutex. Det är kanske värt att prova?
Det kändes helt sjukt. Varför skulle jag börja med opioider nu när jag var drogfri? När jag redan var förbi den fruktansvärda abstinensen? Den som varit nästan helt omöjligt att ta sig igenom.
Jag klarade av att hålla mig drogfri utan deras hjälp. Idag har jag varit drogfri i nio år. Det är verkligen ingen fråga om saken att läkemedelsassisterad behandling, LARO, räddar liv. LARO ska finnas.
Men hade jag sökt vård idag för samma missbruk som jag hade då – då hade jag fått kämpa livet ur mig för att få annan behandling än den med läkemedel. För idag rekommenderar inte Socialstyrelsen inte ens läkemedelsfri behandling för opioidberoende. Subutex (buprenorfin) och metadon är första valet. Och jag förstår det. Men det skaver i mig ändå. För jag har ju sett med mina egna ögon hur människor visst kan bli drogfria, utan läkemedel också.
Missuppfatta mig inte, alla vägar som leder till ett drogfritt liv är bra. Jag bara önskar att de som vill bli drogfria utan läkemedel inte glöms bort. Även om ett vårddygn kostar betydligt mer än tabletter.
Publicerades först i Motdrag nr 4/2018.