OpinionSommarkollot som lärde mig knarka

12 februari 2021

Sommaren 2004 var jag 13 år och bodde hos en fosterfamilj utanför Östersund. Jag var ett struligt och bråkigt barn på många sätt och socialtjänsten hade tillsammans med familjen jag bodde hos pratat om att hitta ett avlastningshem för mig.

Men det blev ingen ”extra familj”, istället skulle jag få åka på ett tvåveckors kollo för struliga barn, och få fiska, idrotta och äta ordentligt för att få växa och må bra. Efter en bilresa på 70 mil rullade vi in på ett område med två barackliknande hus och en större villa mellan. Framför husen fanns en liten rondell med en upplyst skylt placerad i mitten. På skylten stod det ”Ungdomshem”.

Det var här jag skulle få lära mig hur jag kunde stänga av mina känslor och hur man använder narkotika.

Efter att ha lämnat ifrån mig alla mina värdesaker, kontanter och föremål som inte var tillåtna att ha på rummet, blev jag inskriven. Jag blev även informerad om att det som skulle varit en vistelse på två veckor, egentligen var en utredningstid på 6-8 veckor för att sedan utvärdera vad som skulle vara nästa steg för mig.

När jag träffade de andra ungdomarna som bodde där frågade de mig vad jag var inne för. Jag förklarade lite hastigt om skolkandet, rymningarna hemifrån och snatterierna. De turades därefter om att berätta om anledningar till att de var där. Det var allt från misshandel och narkotikabrott till väpnat rån och våld mot tjänsteman.

Var fan hade jag hamnat egentligen?

Jag testade att rymma, men insåg snabbt att jag inte hade någon eller något att rymma till.

Vi blev tilldelade städområden och förväntades följa strikta rutiner. Om vi misskötte oss drogs 20 kronor från vår veckopeng.

En dag hade en personalnyckel försvunnit och vi kallades till krismöte. Personalen frågade ut oss, både i grupp och individuellt. En blond kille som jag tror hette Jens, sa att han visste vem som tagit nyckeln. Två dagar efter det blev Jens påhoppad bakom garaget och slagen med ett järnrör, sparkad och spottad på av de killar som hade tagit nyckeln från personalen.

Efter de 6-8 veckorna av utredning stod det klart att jag skulle bli kvar på ungdomshemmet, jag fick inte flytta tillbaka. Jag sattes in på antidepressiva mediciner eftersom jag tydligen behövde dem. Familjen som jag hade bott hos utanför Östersund ringde, jag svarade inte. Jag kände mig sviken och övergiven. De bytte taktik och skickade vykort istället, där de förklarade att de var i kamp mot socialen, och att de ville att jag skulle få komma hem.

Jag testade att rymma, men insåg snabbt att jag inte hade någon eller något att rymma till. Det närmsta jag hade var min fosterfamilj, över 70 mil norrut.

En dag följde jag med några killar ut för att röka, men de ville gå längre bort än till rökrutan. Väl bakom garaget plockade en av killarna fram en liten folieboll med en gråbrun klump i. Han eldade på den försiktigt och blandade den med tobak i sin hand. Efter att ha rullat upp blandningen i ett cigarettpapper turades killarna om att ta några kraftiga bloss för att sedan hålla andan så länge de kunde, innan de blåste ut den tjocka röken. När den nästan var slut skickades cigaretten till mig, med de uppmuntrande orden ”kom igen, det är asnice!”

Jag tog den, satte den mot läpparna och drog in röken i halsen. De andra hjälpte mig att hålla andan, genom att hålla handen över min mun. Jag hostade och de skrattade åt mig. På vägen tillbaka mot huset hade jag svårt att förstå var jag var och vad som hände. Precis innan vi kom fram till dörren sa de åt mig att komma ihåg vad som hände med Jens, att de skulle slå ihjäl mig om jag golade. Jag trodde dem.

Jag fortsatte göra det så fort jag fick chansen, så ofta jag bara kunde.

Jag lärde mig även att man kunde köpa spraydeo för veckopengen. Den kunde man spraya genom en strumpa eller något liknande för att inhalera butangasen och bli väldigt påverkad under en kort stund.

Detta blev min första snabba förälskelse i något som totalt stängde av mina känslor. Jag tänkte inte längre på att jag var ensam, jag kände mig inte längre övergiven och lämnad, jag kände ingen sorg över min situation, jag kände ingenting. Jag fortsatte göra det så fort jag fick chansen, så ofta jag bara kunde. Jag började göra allt i min makt för att stänga av mina känslor.

Jag hann bli misshandlad flera gånger och utsatt för diverse andra övergrepp, innan socialtjänsten efter 18 månader, kom fram till att denna placering var alltför destruktiv för mig.

Till slut blev jag förflyttad till ännu en familj, ett HVB-hem utanför Borlänge. Men skadan var redan skedd; övergrepp, misshandlar, hot och förstahandslektioner i hur man kan missbruka narkotika och olika typer av lösningsmedel för att fly sina känslor var redan starkt fäst i mig. Och jag skulle fortsätta använda de sätten att hantera livet på i många år framåt.

Dennis Ehnwall
motdrag@unf.se