Ali Boulala”Att sluta med droger är det svåraste jag har gjort”

Ali Boulala exklusivt för Motdrag om varför det är samma mekanism bakom att fastna i droger som att bli skejtproffs.

13 september 2019

Det är sommaren 2018 och Ali Boulala gör ett reklamjobb för Urbanears. Han sitter i en simulerad hemmafest i en bastu och dricker ananasjuice medan Ebbot Lundberg spelar livemusik. Filmteamet cirkulerar omkring dem.

– Ali! Kan du inte skejta lite också? Bara göra några tricks? frågar de.

Men Ali Boulala, skejtvärldens wonder child, skejtar inte längre.

Elva år tidigare. Alfred Hospital i Melbourne, Australien. Minnena är grumliga från när han vaknade. Hans mamma fick berätta vad som hänt flera gånger. Han minns tydligt vad han tänkte varje gång han förstod.

– Jag önskade att det var jag som dött, inte Shane.

Ali boulala var en av stjärnorna. Han har beskrivits som skatevärldens Sid Vicious. Någon sa att han förde punken tillbaka till skejten, eftersom han hade svarta stuprörsjeans, läderväst och hatt när de andra rullade fram i t-shirt och baggy byxor. Eller The Original Baker Boy som han också kallas, för att han alltid var stenad, baked.

Ali Boulala kallades för skejtvärldens Sid Vicious. Foto: Gregory William Stewart

– Jag kan inte svara på varför jag började med droger. Det var aldrig en stor förälskelse, det var inte så där som andra med drogberoende beskriver det. Det kändes inte som att komma hem eller som att cirkeln slöts.

Jag kan inte svara på varför jag började med droger. Det var aldrig en stor förälskelse.

– Jag var i USA och skejtade första gången jag provade crack. Inte ens då var det som man brukar beskriva det. Men ja, det blev ju min favoritdrog till slut. Crack och rökheroin.

I dokumentären från Vice, Ali Boulala – The Original Baker Boy, säger han att han alltid skejtat för att han bara velat flyga. Och att mekanismen bakom att bli skejtproffs är samma som för beroendet.

– Det handlar inte bara om drogerna – om giftet som jag tar – det handlar också om att när jag gillar något, om ens bara lite, så vill jag bara göra det. Hela tiden, varje dag. Och om du bara gör en sak hela tiden, så blir du bra på det till slut. Det var det som hände med skejten. Jag kunde inte välja bort att göra det hela tiden, varje dag. För att jag har en beroendepersonlighet.

”Man blir ju bara sämre på att åka när man tagit droger” säger Ali Boulala. Foto: Angelica Ogland.

På 90-talet och början av 2000-talet reste han runt i världen med olika företag. Bland annat med Flip Skateboards. Störst genomslag fick ett trick han aldrig satte. En ollie över 25 trappsteg. Han säger att han inte fattar varför det blev så stort.

– Jag klarade det ju inte ens. Jag föll i slutet. Men visst, jag flög ju över alla 25 trappsteg.

Det var också det han var känd för. Att vara den gränslösa men också skickliga.

Droger och skejt hör ju inte alls ihop egentligen.

– Droger och skejt hör ju inte alls ihop egentligen. Man blir bara sämre på att åka när man tagit droger. Men jag gjorde det ändå.

2007. Melbourne, Australien. Ali Boulala var 28 år då. Shane Cross var bara 20 år. Shane Cross var en av de mest kända skejtarna i Australien och en del av ett stort kompisgäng där. Han och Ali Boulala var nära vänner.

– Jag minns inget från den kvällen. Jag har bara fått det återberättat för mig. Vi var hemma hos min dåvarande flickvän. Det var fest. Shane ville att jag skulle skjutsa honom bak på motorcykeln. Han hade frågat flera gånger men jag sa nej. Till slut satte vi oss på motorcykeln ändå. Det var egentligen bara runt kvarteret. Jag körde inte ens fort.

Ingen hade hjälm. Båda hade druckit. De kraschade med motorcykeln in i en husvägg. Shane Cross liv gick inte att rädda. Han dog på sjukhuset några timmar senare.

Ali boulala fick svåra skallskador och försattes i medicinsk koma. Ingen visste om han skulle överleva. När han väcktes ur koman hade han fått permanenta hjärnskador. Han kunde inte gå, minnet och koncentrationen var påverkat och ett fängelsestraff för vållande till annans död, hans bästa väns död, väntade.

– Först var jag chockad över att jag inte kunde gå. Men när jag fick en rullstol så tänkte jag bara att det var lugnt. Jag behövde ju inte kunna gå.

– Min mamma var så frustrerad. Hon förstod inte hur jag inte kunde bry mig. Vill du inte skejta igen? frågade hon. Men jag kände bara… Min bästa vän är död. Jag brydde mig inte om något längre. Allt det här var bara ett rättmätigt straff.

2018. Bandhagen, Stockholm. Han går upp för trapporna till sin och flickvännens lägenhet. Han haltar en aning. Ali Boulala satt i fängelse i två år i Australien. Efter det blev han utvisad till Sverige.

Jag tänker fortfarande att jag har fått vad jag förtjänar.

– Jag tänker fortfarande att jag har fått vad jag förtjänar. Jag är inte arg på hur saker blev. Att jag inte kan skejta längre. Min bästa vän dog. Jag förtjänar det här. Det var länge en anledning att fortsätta knarka. Jag ville bara bedöva och inte leva.

Det fanns många dagar som han kände att det var nog. Som den dagen då han tog bilen och körde till S:t Görans psykakut. Han satt mitt emot läkaren och berättade att han inte vill leva längre, det var för svårt. Han skickades hem med några lugnande tabletter.


Trots en lysande karriär, så är drogfriheten den största bedriften. Foto: Angelica Ogland.

Hade någon berättat för mig hur svårt det skulle bli så hade jag nog aldrig blivit drogfri. Men jag är glad att jag blev det.

Men så kom vändningen; en dag blev han blev tipsad om 12-stegsmöten av sin kompis mamma. Sedan första mötet har han varit drogfri. Idag spelar han piano och lever på olika slags reklamjobb. Ibland föreläser han på skolor om sitt liv.

– Det känns bra. Jag har inte så höga krav på tillvaron egentligen. Jag vill bara kunna hjälpa någon.

Trots en lysande karriär, så är drogfriheten den största bedriften. Idag har han varit drogfri i 1946 dagar.

– Att sluta med droger var svårare än något jag gjort innan. Hade någon berättat för mig hur svårt det skulle bli så hade jag nog aldrig blivit drogfri. Men jag är glad att jag blev det.

Denna text publicerades första gången i Motdrag nr 4 2018.

Angelica Ogland
angelica.ogland@unf.se