Namnlapparna som visade var vi skulle sitta formade en perfekt cirkel på golvet. Den flerfärgade jongleringsbollen kastades mellan barnens händer, följt av massa härliga utrop.
”Godis! En katt! Kurragömma! Färgen blå!”
Bollen landade i mina händer. Vad skulle jag säga egentligen?
”Ett skepp kommer lastat med… Knark?”
Först blev det tyst. Sedan frågade ett av barnen fröken vad knark är för något.
Fröken stammade fram något om medicin.
Efter rundan var slut så sa hon “sånt där pratar vi inte om, Dennis.”
Men jag visste inte ens vad knark var för något. Jag visste bara att min mamma hade dött av det några veckor innan.
Lilla hjärtat hade lika gärna kunnat vara jag.
Trots hennes missbruk så är jag tacksam över att just hon var min mamma. Och att den socialsekreterare som fanns där för att hjälpa familjen tog beslutet att jag inte skulle bo där mer. Jag vet att det finns barn idag som inte har samma tur som jag hade, inte minst Lilla hjärtat, flickan som fick åka tillbaka till sina biologiska föräldrar från sin fosterfamilj vilket resulterade i att hon dog av vanvård. För många är det en avlägsen realitet och en fruktansvärd historia. Men inte för mig. Lilla hjärtat hade lika gärna kunnat vara jag.
Min mamma Kristina var en konstnärlig själ, hon spelade teater och målade och hon missbrukade heroin redan innan jag föddes. Medan jag låg i magen också, enligt vissa omkring oss. Min mammas missbruk eskalerade och också prostitutionen hon använde för att få pengar till droger.
Mamma brukade stänga in mig i en garderob medan olika män kom och gick i vår lägenhet. Jag vet att hon en gång spände fast mig i sängen och lämnade mig ensam i lägenheten medans hon var ute för att köpa droger.
Det har tagit mig många år att förstå, men idag så vet jag att detta var hennes sätt att skydda mig, förmodligen det enda sätt hon visste. Idag vet jag att hon ville hindra mina barnögon från att se konsekvenserna av ett missbruk hon aldrig lyckades bryta.
Jag vet inte exakt vad som ledde fram till att jag fick flytta ifrån henne. Men till slut så höll det väl inte längre. Kanske var det bilolyckan som fick bägaren att rinna över.
Jag var tre år gammal. Min mammas pojkvän Robert körde. Robert var full. Han hade glömt att knäppa fast mig i bilbarnstolen i baksätet. När bilen träffade lyktstolpen flög jag rakt in i instrumentbrädan. Idag bär jag ett ärr längs min panna som en påminnelse om att jag kunde ha dött på grund av en full människas omdöme.
Några veckor senare åkte jag och mamma med en kvinna från socialtjänsten till en liten by utanför Vingåker – som skulle komma att bli mitt hem de följande nio åren. Än idag kan jag inte förstå hur min mamma lyckades ta det beslutet. Det måste krävas någon slags omänsklig styrka för att kunna lämna ifrån sig sitt eget barn. Men jag är tacksam att hon gjorde det. Trots att jag där och då visste jag inte vad som väntade. Jag trodde vi var på en utflykt. Vi klev ut ur bilen och in igenom en vit trägrind till gården. Där inne stod mitt framtida hem, en röd tvåvåningsvilla.
Efter middagen kramade mamma mig och sa hejdå. Mamma och socialsekreteraren satte sig i bilen och åkte hem. Kvar var jag. I ett främmande hus, med främmande människor. Som än idag är det närmsta jag kommit en riktig familj. Och jag är så tacksam för allt de har gjort för mig.
En dag ropade min fostermamma på mig inifrån köket. Hon var annorlunda i sitt sätt när hon pratade med mig. Hennes ögon var röda. Hon berättade för mig att min mamma hade varit på behandlingshem och sedan blivit släppt för att åka hem. Hon sa att mamma, efter att ha lämnat behandlingshemmet, hade tagit för mycket av sina droger. Och att kroppen inte längre var van vid de mängderna. Hon sa att mamma hade somnat in för att aldrig vakna igen.
Jag vet att min mamma älskade mig, och gjorde allt hon kunde utifrån vad hon hade. Tyvärr så var beroendet alldeles för starkt, och idag kan jag i alla fall trösta mig med att jag gjort henne stolt som lyckats med det hon själv inte kunde. Jag har lyckats bryta mitt eget missbruk.