OpinionJag ville slippa skulden av att vara den som överlevt

25 november 2020

Den första oktober fyllde jag 30 år.  Har ni försökt planera en större fest under en pandemi? Det är oerhört bökigt.

Som om det inte vore nog väcker födelsedagar och högtider andra typer av stress. Jag har alltid övertalat mig om att det handlar om det obekväma i att ta plats, men har nu slutligen landat i att det är ren bullshit. Sanningen är att jag älskar uppmärksamhet och bekräftelse.

Anledningen att det är jobbigt för mig att fylla år stavas kort och gott överlevnadsskuld.

När jag var tio år gammal förlorade min åtta år äldre halvbror den avskyvärda kampen mot cancer. Jag miste min superhjälte den dagen, och ingenting skulle vara sig likt efter det. Martin hade bott hos sin pappa i Stockholm men han kom ofta och hälsade på mig hos fosterfamiljen jag bodde i. Varje gång han hälsade på visade han mig nya trolleritrick som han lärt sig. Han hade till och med filmer från sitt teatersällskap i Stockholm. Min brorsa var liksom på tv skärmen! Han var min förebild!

När han försvann tappade jag livslusten – varför skulle jag nu finnas kvar?

När han försvann tappade jag livslusten – varför skulle jag nu finnas kvar? Först dog vår mamma Kristina av en heroinöverdos när jag var sex år. Det var tre år efter att hon lämnat mig till fosterfamiljen. Och nu Martin.

Jag blev ett ännu mer struligt barn än tidigare. Jag stal av min fosterfamilj, rymde hemifrån, slogs på skolan och betedde mig oerhört respektlöst gentemot vuxna människor. Jag bar på så jäkla mycket ilska och sorg, som jag inte visste vad jag skulle göra av.

Min bror var en smart, underhållande och kreativ kille som pluggade och pysslade med teater och magi. Han hade en lovande framtid framför sig som han blev berövad på. Jag fick vara kvar, och det känns så jäkla orättvist. Ingen ska behöva överleva sina äldre syskon.

Under åren efter att Martin dog föll jag ner i ett svårt missbruk och jag har nog i mitt droganvändande många gånger, mer eller mindre undermedvetet, hoppats på att jag också skulle få dö. Då skulle jag äntligen få slippa känna skulden över att vara den av oss tre som fick fortsätta leva.

När jag sitter vid middagsbordet på min 30-årsdag pågår det därför samtidigt en kamp i mitt bröst. Det är en förbannat djup sorg som förmodligen aldrig kommer att försvinna.

Idag kan jag känna en genuin tacksamhet inför att jag faktiskt ändå fick möjligheten att fortsätta leva. För idag har jag ett liv som jag inte hoppas tvärt ska upphöra.

Så jag försöker balansera skulden och tacksamheten genom att känna att jag kan hedra min bror och min mamma när jag firar livet efter bästa förmåga. Jag ska fira det så mycket som det bara går, även om det fortfarande känns krystat.

Dennis Ehnwall
motdrag@unf.se