På den tiden jag fortfarande drack alkohol, berömde jag mig ofta för att vara en nice drunk. Jag var förvisso alltid fullast. Högljutt sluddrande. Spritstinkande och gränslös. Jag hetsade mina vänner att dricka mer och snabbare. Tyckte alltid att de drack på tok för långsamt. Jag blev utkastad från klubbar och hade stora svårigheter att gå rakt. Ibland gick jag vilse i mina egna kvarter tidiga junimorgnar och somnade i någon park. Men jag var snäll. Harmlös. Ofta gosig men aldrig hotfull.
Ändå var det förstås en fullkomligt orimlig livsföring och där jag själv såg en nice drunk såg andra en mycket jobbig jävel.
För elva år sedan slutade jag dricka alkohol. Jag stank inte fylla längre. Jag brände inte längre jobb, broar och mig själv i bägge ändarna. Men jag var oändligt rädd för att framstå som en torr typ och en mossig moralist. Jag ville att alla skulle veta att jag hade en avslappnad inställning till alkohol. Att jag var en nice nykterist. En sådan som man kan vara avslappnad kring och bjuda på vilken tillställning som helst. Som inte dömer. Jag släpade hem tunga klonkande kassar från Systemet inför middagsbjudingar. Jag la vin på kylning och blandade drinkar. Till mig själv gjorde jag drinkar som var alkoholfria, men såg nästa likadana ut, så att folk slapp tänka på att jag inte var en i gänget på riktigt. Jag tog reda på vilket vin som passade ihop med Robiolaost. Hällde upp Gewürztraminer. Kände hur det liksom klingade falskt i mig. Jag var en mycket uppskattad värd.
Jag insåg att min desperata längtan efter att betraktas som nice nykterist av folk som drack berodde på alkoholnormen.
Man kan säga att jag adlades som nice nykterist när jag blev medbjuden på ett grabbgängs fullkomligt urspårade suparresa till Paris. Vi var på en skaldjursrestaurang vid Bastiljen och en av vännerna somnade med huvudet på bordet och dregel hängande ur mungipan. En annan skällde ut den svårt plågade servitrisen för att espresson var för stor ”I don´t wont to take a fucking bath, I ordered an espresso!” De var inte några vidare nice drunks. Jag var fortfarande en nice nykterist. En väldigt trött och skamsen sådan som gav servitrisen rundligt med dricks och berättade att vännerna var från Sverige och därför inte klarade alkohol så bra. När jag gick och la mig den kvällen fortsatte vännerna festa. En tappade bort sig i en förort på jakt efter knark. En annan blev rånad. Vid frukosten var jag ickedömande och förstående. Jag skrattade åt de roliga fylleepisoderna och beklagade de bedrövliga.
Sedan fick jag nog. Vännerna började få barn som satt med vid bordet och eftersom jag själv växte upp med glansögda, skrålande och oberäkneliga vuxna ville jag inte servera någon alkohol längre. Jag slutade gå till Systembolaget. Jag insåg att min desperata längtan efter att betraktas som nice nykterist av folk som drack berodde på alkoholnormen – en norm som jag borde bekämpa istället för att underordna mig. Jag hade varit en nykter puppa som nu genomgick en metamorfos och blev en fjäril. Jag sträckte ut mina otympliga vingar och tog plats med alkoholkritiska utsagor. Jag ifrågasatte dryckesmönster och normer och serverade ingenting starkare än Cola Zero. Jag blev en onice nykterist och ingenting klingade längre falskt i mig.