Det är mer än tolv år sedan jag slutade dricka. Jag har varit nykter längre än jag drack och definitivt längre än jag drack hårt och problematiskt.
För tolv år sedan hade jag fått nog av att jag aldrig kunde kontrollera min konsumtion. Att alltid vara bakis, full eller hög. Ganska ofta allt samtidigt. Att allting alltid handlade om nästa glas. Att mitt missbruk var som ett svart moln som förmörkade hela min framtid. Solen bröt sig igenom allt mer sällan.
I början var det en kamp. Jag höll mig sysselsatt hela tiden för att inte komma på fel spår. Jag gick på AA-möten, boxades flera timmar varje dag, promenerade tills jag fick ont i fötterna och kokade fonder. Jag satsade allt på nykterheten. Som en elitboxare förberedde jag mig för mitt livs fight. Matchen mot alkoholen.
På den tiden var det problematiskt för mig att gå förbi en uteservering, titta på alkholindränkta tv-serier, tänka på Dry Martini eller känna någons alkoholandedräkt. Det var som en tomhet i munnen och svalget. Jag längtade efter att bli varm och mjuk och rund i hörnen.
Jag började skriva ett dokument där jag listade alla negativa konsekvenser som mitt drickande hade givit mig och min omgivning. Jag skrev om alla pinsamma, farliga, sårande och märkliga saker som jag hade gjort. Scener som var vidrigt jobbiga att spela upp för min inre blick. Jag skrev om hur alkoholen har söndrat min släkt.
Det blev gradvis lättare. Jag började vänja mig vid nykterheten. Jag var stolt över mig själv och förtjänt av belöningar. Dels för att jag sparade så mycket pengar på att inte dricka och dels för att jag hade varit så duktig. Om jag koncentrerade tankarna stenhårt på brittiska randsydda skor, italienska kostymer och skotsk kashmir behövde jag inte oroa mig för att tankarna skulle skena. Då slapp jag bruset i huvudet. Jag blev besatt av att tänka på och köpa väldigt dyra kläder och skor. Sedan blev jag besatt av träning. Först vanlig byggarträning på gym. Sedan styrkelyft. Tyngdlyftning. Cykling. Löpning. Jag behöver starkare träningsdroger hela tiden. Endorfinduschar. Maxpuls, marklyft och maraton. 14-milaveckor löpning.
Jag har insett att hela mitt liv fortfarande är djupt präglat av att jag är en missbruksperson. En vanlig person som är ute på en morgonpromenad i en solig, frostnupen skog tänker förmodligen: “Vad underbart att komma ut i skogen. Det här kan jag leva på länge.”
Om jag är ute på en mysig morgontur tänker jag att jag måste ut imorgon också och varje dag hela veckan. Jag tänker att hela min lycka är helt beroende av den där morgonturen.
Om jag sitter och njuter av en bastu funderar jag redan på när jag kan få till nästa bastu. Kan jag basta varje dag?
Det är som en feldisposition i min hjärna. Den behöver belönas ungefär hela tiden.
Jag är så otroligt glad över att jag har slutat knarka och dricka. Inget beslut har varit mer betydelsefullt för mitt liv. Jag är fri från alkohol. Jag är fri från droger. Men jag kommer nog aldrig bli fri från missbruk.