OpinionHoppet om ett drogfritt liv lämnar en aldrig

12 augusti 2020

Vi hade varit ute hela natten. Påtända och jävliga tyckte vi att vi mådde bra, jag och min pojkvän. Vi gick över parkeringen och var på väg till bussterminalen för att sätta oss en stund. Men så frös jag till.

Där vid bussen såg jag mina skolkompisar, de som gick samma gymnasium som mig. De var på väg till skolan. Där jag också borde vara idag. Var det redan måndag? Vad hade jag gjort senaste veckan? Dagarna flöt ihop i mitt huvud när jag försökte reda i dem. Allt kemiskt välmående jag känt för bara en stund sedan var borta.

Helt plötsligt ville jag inget hellre än att nyss ha ätit frukost, sprungit till bussen med håret som fortfarande var fuktigt efter morgonduschen. Stressad över någon uppgift som skulle lämnas in.

Trots den totala misär jag levde i så är det här ett av mina värsta minnen från missbruket.

Trots att de stod bara några meter framför mig kändes det som flera mil mellan oss. De var i något slags parallellt universum som jag bara kunde skåda in i just då. Men inte delta i.

Trots den totala misär jag levde i så är det här ett av mina värsta minnen från missbruket. För det väckte den smärtsamma känslan av att vilja men inte kunna. Vilja vara ”normal” men inte mäkta med känslomässigt. Tragiken i att behöva bedöva sig till gränsen till medvetslöshet för att det skulle sluta göra ont.

Jag tänker ofta på den stunden när folk uttrycker sig om drogberoende personer som om det är kört för dem. Tänk om de förstod att hos mig och hos alla andra drogberoende så lämnar den där önskan om ett drogfritt liv aldrig en. Hoppet är det sista som överger en, ni vet, och det gäller alla människor. Även de som just då inte klarar av att sluta använda droger.

Angelica Ogland
motdrag@unf.se