OpinionFör de som har ett riskbruk kan hemarbetet vara förödande

12 oktober 2020

Att att arbeta hemifrån med alkohol i skåpet och ett aktivt missbruk var ett ständigt misslyckande. Jag försökte låta bli att dricka, men drack ändå. Varje dag. Under coronapandemin har den situationen blivit en ny verklighet för miljontals människor världen över. 

Efter ett drygt halvår av restriktioner och hemarbete börjar man kunna se hur pandemin har påverkat alkoholkonsumtionen. 

Glädjande nog har det totala drickandet gått ner något. Personer som inte har ett riskbruk tenderar att dricka mindre när utlandssemestrar blir omöjliga och krogbesök uteblir. Folk åker inte längre och bunkrar billig öl i Tyskland eller går på fester i någon särskild utsträckning.

Men för de som verkligen skulle behöva dricka mindre, eller helst inte alls, har trenden gått i motsatt riktning. Medan 12 procent hade minskat sin förbrukning, i en studie gjord av finska Folkhälsoinstitutet, hade 8 procent ökat den. Coronapandemin har haft en polariserad verkan. Riskgrupperna dricker mer. En stor förklaring till det är det ökade hemarbetet. För alkoholmissbrukare kan det vara oändligt svårt att låta bli att dricka när det plötsligt finns alkohol på armlängds avstånd. Det är som förlägga sina arbetsuppgifter till en dygnet runt-öppet bar med alkohol till självkostnadspris.

Och de vanliga kontrollmekanismerna som finns på en arbetsplats saknas. Ingen känner om man luktar sprit. Ingen ser ens svajiga gång. Ingen märker att man har blandat whisky i kaffekoppen på måndagsmötet. Och om man behöver kan man checka ut och sova ruset av sig en timme. 

Jag brukade lyckas övertyga mig själv om att jag bara skulle ta ett litet glas och att det inte skulle påverka arbetet ett dugg. Det lyckades aldrig någonsin.

Rebecka Åhlund har i sin bok Jag som var så rolig att dricka vin med beskrivit hur hennes drickande eskalerade när hon flyttade till London och satt ensam och skrev i sin bostad medan man och barn var på jobbet och i skolan. 

”Men man har försökt skriva och det blir inte bra. Man är lite småirriterad och rastlös. Det kanske står en slatt rosé kvar i kylskåpet från kvällen innan. Man kanske, nästan utan att reflektera, häller upp slatten i ett vanligt dricksglas och sveper det. Det känns busigt och semestrigt. Det känns som en guldkant. Det känns inte farligt, det känns helt okej.”

Sedan blir det mer och mer vin varje arbetsdag innan hon når sin botten. 

Jag har också varit aktivt missbrukande frilansare som jobbade hemifrån. Nästan all energi gick åt till att försöka hindra mig från att ta första glaset. De ständiga locktonerna från flaskan utgjorde grundackordet i hela min tillvaro. Jag brukade lyckas övertyga mig om att jag bara skulle ta ett litet glas och att det inte skulle påverka arbetet ett dugg. Det lyckades aldrig någonsin. När flaskan väl var öppnad förblev den öppen. Glaset fylldes på och arbetet sköts åt sidan. Nästa dag var det samma sak. Jag satte mig vid mitt skrivbord och skulle vara produktiv. Jag skulle kompensera för gårdagens misslyckande och åstadkomma stordåd. Jag skulle stå emot locktonerna. Om jag lyckades komma vidare i arbetet hade jag gjort mig förtjänt av ett  litet, litet glas. En bottenskyla bara. Flaskan var återigen öppen. Ingen märkte något. Jag var strulig och sköt ständigt på deadlines, men ingen uppdragsgivare anade att det var för att jag satt hemma och drack. 

Att arbeta hemma under en pandemi är bra, viktigt och ansvarsfullt. Men för de hundratusentals svenskar som har ett riskbruk eller missbruk kan det också vara fullkomligt förödande. 

Man räknar med att många av de som varit svårt sjuka i Covid-19 kommer behöva vård och rehabilitering långt efter att de skrivits ut från intensivvårdsavdelningarna. Vi kommer behöva ta hand om konsekvenserna av pandemin även när vi har fått kontroll över viruset. En sådan konsekvens är alla vars drickande skenade under det märkliga året 2020. Vi måste se dem och vi måste hjälpa dem. 

Manne Forssberg
motdrag@unf.se