OpinionDrogfriheten lärde mig tacksamhet

31 augusti 2020

Skillnaderna på mitt liv idag och för några år sedan, är ibland svåra för mig att greppa. Det är som att höra någon berätta om ett tragisk drama de sett, medan du själv inte bara glömt att du sett dramat flera gånger, utan att det också var du som spelade huvudrollen. Ibland glömmer jag själv bort hur dåligt det var, hur dåligt jag mådde, och vilka situationer jag utsatte mig själv för. Allt för att försöka hitta ett sätt att stänga av på. Vad som helst för att döva känslorna av sorg, skam, förtvivlan, övergivenhet och hopplöshet.

Vem var egentligen den där lilla killen som på slutet var hemlös och inte hade någonstans att ta vägen, ingenstans där han kände sig hemma? Han som gick till härbärget och hoppades på att det skulle finnas en ledig säng, eller letade efter ett trapphus för kvällen för att ha någonstans att sova. Han som stal något ätbart på Ica för att mätta magen. Han som stal saker i butiker för att sälja och få pengar till droger.

Sedan jag blev drogfri med hjälp av 12-stegsprogrammet, så har ett fenomen förbryllat mig. Det nämns i programmets texter något om ett andligt uppvaknande.

Jag trodde ett tag att jag någon dag skulle bli drabbad av en uppenbarelse, att en buske skulle börja brinna. Eller att jag lika plötsligt som ett blixtnedslag träffar marken, skulle förstå precis vad livet gick ut på, och vilken funktion jag fyller i det.

Ingen buske har brunnit än så länge, ingen blixt har slagit ner.

Jag förstår fortfarande inte exakt vad min funktion i den här världen är. Men jag tror att min historia kanske kan hjälpa någon annan. Precis som många andras historier har hjälpt mig att hitta identifikation och någonstans lyckats bryta utanförskapets grepp. Jag är inte längre ensam.

Kan jag lyckas att bli drogfri och bli en del av samhället är fasen allting möjligt!

Det jag idag ser som mitt ”andliga uppvaknande” är att jag fått ett perspektiv av tacksamhet. Jag kan bättre se på och uppskatta vad jag har idag. Jag slipper leva i aktivt beroende och fortsätta den ändlösa jakten på något som kan stänga av.

Idag får jag istället möjligheten att till fullo delta i livet på riktigt, utan substanser, utan känslan av att det är jag mot världen. Jag behöver inte längre leva med övertygelsen om att jag är dömd att misslyckas. Det jag vet idag att det enda som begränsar mig är jag själv. Kan jag lyckas att bli drogfri och bli en del av samhället är fasen allting möjligt!

Ibland kan dock vardagen verkligen vara förblindande. Jag kliver upp, dricker kaffe, innan jag går till jobbet. Beklagar mig för jag sovit på tok för lite, gnäller lite över att jag måste ställa mig och ta hand om disken och tvätta kläder när jag kommer hem. Ska det aldrig ta slut, vuxenansvaret?

Men sanningen är att de jobbigaste dagarna nu, är bättre än mina absolut bästa dagar förr. Det är viktigt för mig, oavsett hur länge jag varit drogfri, att komma ihåg var jag kommer ifrån. Hur det såg ut, och hur det återigen kan bli om jag inte tar hand om och är snäll mot mig själv. Allt som jag har idag, från ett boende innehållandes ett litet berg med disk, och en full tvättkorg, till möjligheten att kunna skriva en krönika.

Allt det kommer från att jag är drogfri idag.